I tisdags blev jag utskriven ifrån Capio. Jag vet inte exakt hur lång tid jag gått, men nästan fyra månader. Och ärligt talat känns det faktiskt ganska bra. Jag kommer sakna min behandlare, vår behandlingsassistens, personalen och de andra som gick där. Men jag kommer inte sakna.. Situationen, eller vad man ska kalla det. Nu på slutet, när jag var där alltmer sällan eftersom att jag haft utsluss, så har det känts jobbigare och jobbigare att åka dit.
Jag har gjort de sista stepwisen, tittat på resultaten med min behandlare, haft samtal och kramat alla hejdå. Jag har fått ett jättefint kort med peppande ord och bokat in några samtal tills dess att öppenvården öppnar. De har sommarstängt, så jag har två möten inbokade mellan att jag slutar på dagsjukvården och tills jag får en tid hos öppenvården. Jag ska ta vikt och stämma av hur det går. Ena gången ska jag gå igenom min vidmakthållandeplanering, och det känns bra. Det blir väldigt jobbigt att inte ta vikten på flera veckor, och även om det alltid är jobbigt att kolla vikten så känns det iallafall bättre än att inte ta den alls. Det känns som att jag inte har någon koll eller kontroll annars.
Nu hoppas jag att sommaren blir fin, bjuder på mycket skratt och framgång. Vi får se. Även om människorna är underbara så vill jag inte gå i behandling igen. Så jag kämpar på, såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar