Blodprov

Vi kommer precis in i väntrummet vid utsatt tid. Receptionen är obemannad, och skylten säger att "jag är strax tillbaka, sitt ned och vänta", så vi sätter oss ned och väntar. Den där väntan är inte särskilt lång, och huxflux kommer läkaren eller sjuksystern som ska ta provet. Hon visar vart jag ska sitta och börjar plocka fram rör. Tittar på remissen, pratar med sig själv och säger "oj, det var många rör du skulle ta". Gulp.

Jag vet sedan innan att jag mår sämre (såklart) beroende på hur många rör de tar, och hur det går med maten (plus vikt). Eftersom att det ändå är lite sämre just nu så har jag oroat mig över hur jag ska må efteråt - eftersom att jag har svimmat och blir yr så är det ju inte optimalt att ta en massa blod.

Jag släpar med mig mamma, som vanligt, eftersom att jag är spruträdd, och den här gången ber jag henne att visa bilder från sin mobil på djuren. Både hennes och min mobil (och mina systrars med, för den delen) är proppfulla med djur, djur och åter djur. Så det är inte så svårt att hitta bilder och minnen ;)

Läkaren/sjuksystern tar fyra rör, och sedan råkar mamma komma åt stolen pyttelite, så nålen hamnar fel. Det är tydligen väldigt lätt att den hamnar fel. Så hon måste byta arm, och ta de rör som återstår plus två av dem hon redan tagit. Och plötsligt börjar jag känna mig konstig. Illamående, varmflammig, yr. Precis som när jag svimmade. Jag får lock för öronen, mår jättedåligt och det känns jättekonstigt i bröstkorgen. Jag säger till direkt när jag börjar må illa, så hon tar sista röret jättesnabbt och böjer ned mitt huvud. Jag börjar skaka och kan inte kontrollera skakningarna. Det är svårt att förklara helt hur det känns när det blir sådär, men jag mår verkligen jättedåligt, och det är läskigt.

Jag får sitta med huvudet nere ett tag, de frågar om jag vill ha vatten, men just då mår jag så illa. Efter ett litet tag hjälper mamma och läkaren mig in till hennes rum, där jag får ligga ned på en brits. Det snurrar och känns superkonstigt, och jag kan först bara ligga och blunda. Efter ett litet tag börjar det kännas mycket bättre och jag kan tillslut sätta mig upp och dricka vattnet. Stackars mamma, som måste stå ut med allt det här. Jag vet att hon blir jätteorolig, och jag ser att hon är det. Och jag vet att hon hade ont i magen när vi åkte hit, och jag blir så ledsen och orolig över att det ska bli mycket värre nu på grund av mig. Jag skadar bara alla runtomkring mig hela tiden.

När vi går därifrån tackar jag för mig och för hjälpen, och de frågar om jag verkligen kan gå ner. En annan läkare kommer förbi, skrattar och säger att jag inte ska tacka, att de ju gör taskiga saker mot mig. Hon ler. Säger sedan att jag ser väldigt blek ut, och frågar hon också om jag klarar att gå därifrån? Den andra läkaren säger att jag ser rätt bra ut nu jämfört med hur blek jag var förut, och jag funderar över hur blek jag egentligen blir när jag får sådär. Alla påpekar att jag är så blek, så jag antar att jag blir väldigt blek. Jag försäkrar dem om att jag klarar att gå, känner mig lite vinglig och ostadig, men gå kan jag absolut. Jag tänker inte sätta mig i någon rullstol, jag klarar mig.

Vi går till bilen, och mamma vill gå upp och köpa en smoothie och juice till mig. Jag ber henne faktiskt att köpa lite choklad, men säger också att jag inte vet om jag klarar att äta det. Det är jobbigt att äta nya saker, men det står iallafall antal kalorier. Jag kan inte låta bli, när jag hamnar i de där situationerna så kan jag inte tänka att jag ska låta bli. Själva jag finns inte riktigt, mest bara ätstörningen. Men jag drack smoothien för mammas skull. För att jag inte orkade leva med mig själv om jag gjorde henne ännu mera ledsen och orolig. Och jag åt en nötbar. Jag kunde bara tänka att jag överåt och proppade i mig. Men när jag mått sådär dåligt så blir det lite lättare att äta efteråt, för då är jag så trött. Och så trött på ätstörningen, och att inte fungera som alla andra.