Så kan man (kanske inte) säga

Vår vanliga husläkare är ledig, och därför följer vi nu efter en manlig läkare. Han visar in mig och mamma i ett undersökningsrum, ber oss att slå oss ned, och sätter sig själv mitt emot mig. Jag får berätta att jag är där eftersom att jag svimmade i Italien, och eftersom att jag slog i huvudet (tydligen slog jag i det i glasväggen när jag ramlade, och sen slog jag i huvudet en eller två gånger till när jag ramlade ned). Jag berättar att läkaren i Italien sa att vi skulle besöka en läkare i Sverige, att en neurolog skulle titta på mig. Och därför är vi här. Vi behöver en remiss för att få träffa en neurolog.
Han frågar vidare om vad som hände, och jag berättar det jag minns. Och det mamma berättat för mig, som jag inte minns själv. Jag sneglar på henne, blir osäker. Minns inte helt hundra, och det känns konstigt att berätta om något som hänt men som jag inte var medveten om. Som jag har fått berättat för mig. Hon möter min blick och fyller i det som behövs, och läkaren frågar henne om den tjocka bunten med papper som vi fick med oss från Italien, med alla provsvar.

Eftersom att de tog så mycket prov och gjorde så många tester på mig i Milano så behövs det inte så mycket. Läkaren pratar lite kort om att kroppen behöver energi, men säger att han inte ska dra det så långt. Jag har säkert hört det här om att äta tusen gånger. Och jo, det har jag ju.

När han ska mäta mitt blodtryck funderar han på vilken storlek som behövs till armen. Medan han funderar så säger han att han inte är säker på vilken storlek jag ska ha, och att "du är ju inte så smal". Det första som kommer upp i huvudet är "jag vet". Jag vet att jag är stor, jag vet att jag inte är smal. Jag vet att jag ser helt hemsk ut. Jag vill bara gå därifrån direkt, eftersom att jag skäms så mycket. Jag ska ha en ätstörning, en viss diagnos, men det syns inte. Det är löjligt. Jag känner mig patetisk och som om jag bara vill ha uppmärksamhet. Jag vet redan att jag inte är smal. Det är jobbigt att få det bekräftat, men monstret därinne slår tillbaka och hånar mig bara. Bekräftar, bekräftar, bekräftar att jag är stor, att folk tror att jag ljuger. Jag tycker det är så jobbigt att prata om det som rör ätstörningen som det är, eftersom att jag vet att det inte syns på mig. Vem ska tro mig? Jag vill inte ha uppmärksamhet kring det här. Men det måste vara vad folk tror.

Mamma flikar in att han inte menar att jag inte är smal, att han inte menar att jag är tjock. Jag hör inte vad han säger. Han testar blodtrycksgrejen, men den är för stor, så han måste hämta en mindre. Mamma påpekar det för mig, som för att understryka att jag inte är tjock. Hon säger att nu går han för att hämta barnstorleken. När han kommer tillbaka säger han att han lyckades hitta ett mellanting. Han understryker att det inte är barnstorleken, och tittar på mamma som för att lägga ännu mer tyngd bakom det han säger. Det är nästan, men det är faktiskt inte barnstorleken.
Jag känner mig bara enorm och äcklig. Och idiotisk. Och jag blir irriterad på mig själv för att jag ens reagerar. Men det är jobbigt att få sina jobbiga tankar bekräftade.

Det är en lättnad att gå därifrån. Gå bland folk som inte vet, som inte vet att jag är misslyckad åt båda hållen. Jag är misslyckad eftersom att ingen anser mig frisk, men samtidigt är jag en misslyckad sjuk till på köpet. Folk måste tro att jag bara försöker få bekräftelse och uppmärksamhet, vilket är det sista jag vill. Jag har aldrig tyckt om att få beröm eller att folk säger snälla saker om mig - jag tänker oftast att folk är så snälla mot mig, att de är för snälla och inte ser hur dålig jag är på riktigt. Jag tackar såklart, och skulle aldrig säga emot, men jag kan inte ta de snälla orden till mig. När jag får höra bra saker om mig själv är det bara en röst därinne som motbevisar allt tvåtusen femhundra gånger om. Men den biten har faktiskt blivit lite bättre.

Nu, i efterhand, så försöker jag att inte avfärda händelsen med att det är jag som är överkänslig. Faktum är att jag är överkänslig, men det hör till sjukdomen, vilket man som läkare ändå bör vara insatt i. Det är kanske inte det bästa att säga till någon som mig. Och jag har kanske rätt att vara överkänslig ibland. Mamma blev upprörd iallafall, och likaså min behandlare. Hon blev väldigt arg. Jag tycker ändå synd om läkaren, för jag tror att han sa sådär för att vara snäll. Men så kan man kanske inte säga som läkare.