Jag sitter och äter ett äpple och känner plötsligt hur andningen blir mycket svårare. Luften känns tung, som jag får dra in den för att få in syret till kroppen, och pressa ut den när jag andas ut. Tungt. Men inte ovant, långt ifrån. Ångesten är där så ofta, men trots det är det alltid jobbigt att inte kunna andas. Obehagligt. Jag vet att jag inte kommer kvävas, jag vet att det är ångest, jag vet att det inte har med kroppen att göra. Men blir det tillräckligt tungt kan jag ibland bli extra stressad över att jag inte får någon luft. Så att det förvärras. Men det är inte så ofta jag verkligen blir rädd - men det har hänt.
Monstret vill inte att jag ska fortsätta äta. Jag vet inte vad jag vill. Jag-jag vill äta äpplet, för det är gott. Det är min favorittyp, och ett väldigt bra exempel av just den typen, och jag känner av hungern. Och jag äter faktiskt upp det, mässar orden om och om igen i huvudet "du blir inte tjock av ett äpple, du blir inte tjock av ett äpple" och "ett äpple kommer inte gör dig tjock". Jag försöker att bara äta, och letar samtidigt fram min behandlares röst. Jag spelar upp ett samtal som vi haft relativt nyligen, som handlade om hur man behöver äta. Att man måste äta mer under en lång tid för att gå upp i vikt. Och för att bli överviktig måste jag äta mycket mer än min ordination under en längre tid. Och sedan måste man öka på ännu mer för att gå upp, och så vidare. Jag hör henne säga att hon inte tror att jag ens kommer att nå min normalvikt om jag följer ordinationen, och att det är därför vi la på extra.
Det hjälper lite. Tror jag iallafall. Jag äter upp. Och det känns skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar