Efter att de frågat och jag svarat så säger de att vi behöver åka in. Mamma får hjälp att ta upp hundarna och min kameraväska till rummet, och medans de åker upp till tolfte våningen så lassar de på mig på båren/sängen. Jag känner mig lite orolig att de ska rulla iväg med mig innan mamma kommer tillbaka, trots att de sagt att de ska vänta, men det gör de inte. Tack och lov. Jag känner mig inte särskilt tuff just nu, och att åka iväg i ett okänt land till ett okänt sjukhus känns inte alls lockande. Jag känner mig liten och orolig och rädd, och så tycker jag hemskt synd om mamma, och om tjejerna som huxflux måste sitta ensamma på hotellrummet. Vilken röra jag ställer till med..!
Jag måste ha på mig en stödkrage när jag blivit inpackad i ambulansen, och sedan bär det av mot sjukhuset. Chauffören är kanske inte den bästa jag åkt med, men illamåendet håller sig ändå någorlunda i schack som tur är.
När vi kommer fram får vi en sjuksyster (fast en man) som kan lite engelska. Han mäter blodtrycket igen, som är lågt, och sen får jag flyttas till en säng i ett väntrum. Det tar inte jättelång tid innan de kommer och rullar iväg med mig till ett annat rum, där jag och mamma får träffa läkaren, som undrar vad som hänt och hur det känns. När vi förklarat för honom börjar de ta tester igen; blodtryck, temp, EKG och gud vet vad. Jag blir utfrågad om jag är gravid (och om jag är säker på att jag inte är gravid? Vilket jag är. Säker alltså. Hundra procent) och om jag tagit droger. Det kommer nya människor, och två nya som tar prover. En kille, som jag inte uppfattar namnet på, och en tjej som heter Elise. Hon verkar köra fullt ös och har tusen bollar i luften, men hon är bra. Hon kan ingen engelska, så hon försöker visa att mamma inte får röra mig när hon gör testet, och jag får inte prata. Hon gör om det, kollar så att plattorna sitter ordentligt och gör om. Visar tillslut tummen upp - hjärtat är okej. En sak mindre att oroa sig för.
Den unga killen kommer med något som jag mycket väl känner igen - blodprovsutrustningen. Det ser exakt likadant ut som hemma, till och med den där gråa metallskålen som allt ligger i är likadan. Han har på sig skyddsglasögon (sådana som man hade när man var liten under träslöjden, genomskinliga i plast) och hans krulliga hår sticker ut runtikring glasögonen. Jag är väldigt spruträdd och börjar bli stressad. Jag känner hur andningen påverkas; den blir snabbare, med kortare och ytligare andetag. Jag försöker att inte stressa upp mig för mycket, försöker andas någorlunda normalt (det går sådär).
Det sticker till, gör ont, och jag fortsätter titta bort. Tänker att snart är det över, snart är det över, snart är det över. Försöker att inte fokusera på den armen där han tar blod, för då kommer jag få panik. Det går inte heller något vidare bra, och när det börjar bli riktigt jobbigt tar han äntligen ut nålen. Jag hör att de säger något, och hon låter lite irriterad. Mamma säger att de nog måste sticka om. Jag dör. Nästan. Han börjar fixa för att sticka i andra armen, men Elise tar över. Jag ser att hon slänger ett öga på mig, för andningen blir värre när de börjar förbereda för nästa blodprov. Hon frågar "pain?", men verkar vilja fortsätta. Mamma flikar snabbt in, igen, att jag är spruträdd, och hon nickar. Jag vet inte om hon förstår orden, men hon förstår att jag är rädd för sprutor. Jag känner mig alltid lika löjlig, men jag kan liksom inte göra så mycket mer än att bara ligga still och andas. Jag kan inte ta bort spruträdslan, och läkarna är nog vana, men jag känner mig ändå så löjlig efteråt. Just i stunden gör jag oftast inte det, för då är jag så stressad.
Hur som helst, hon sticker och stoppar sedan in en kanyl eller vad de nu heter, och kopplar till sist in ett dropp. Det är första gången som jag blivit omstucken; sist jag var på sjukhuset så gjorde de flera gånger, men de behövde inte göra om. Jag har väldigt synliga blodkärl och det är jag oändligt tacksam över.
Nu är det bara att vänta på att droppet ska droppa klart. Jag behöver gå på toaletten några gånger (dropp kan göra en ganska kissnödig). Först märker jag det inte, men när jag återigen går på toaletten så ser jag tillslut att det sitter poliser med vapen i rummet. Första gången är jag rätt borta, men sen blir jag lite klarare, och då lägger jag märke till det. I rummet bredvid, där patienttoaletten ligger, ligger en fånge med flera poliser som vaktar. Det känns lite lätt skumt att bli utstirrad av killen i sängen och poliserna varje gång jag måste gå på toaletten.
När droppet äntligen tar slut kör de iväg med mig till röntgen, för att kika igenom mitt huvud. Det har jag varit med om förut, så även om de har svårigheter med att förklara vad jag ska göra, och vad dem ska göra med mig, så gör det ingenting. Den nya läkaren förklarar "no pain" och pekar på röntgenmaskinen som jag ska åka in i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar