Om man slår upp synonymer till oro så är orden ovan några som dyker upp. Jag valde ut några som jag tycker beskriver just denna typ av sinnesstämning ganska bra, och jag är säker på att exakt (exakt!) alla känner igen denna jobbiga känsla. Den där ibland gnagande oron som skaver inuti en, och som ofta är svår att bli av med. Den kan te sig ganska olika, men bidrar egentligen inte med något positivt alls. Man mår dåligt av den, får inte ut något konstruktivt och blir stressad. Trots det accepterar man, eller iallafall jag, oron. Jag är så van vid det och oroar mig för så himla mycket. Jag anaylserar, övertänker, fundera, oroar mig, och oroar mig lite till. Och lite till. Och lite till. Det finns inte riktigt något stopp.
Jag kan oroa mig över mina föräldrars pension, även om jag verkligen vet att de är väldigt driftiga människor som alltid löser saker och ting. Men då oroar jag mig för att de inte ska få den pension de förtjänar, med tanke på att de redan jobbar mer än heltid pga eget företag och så vidare, inklusive sjuka barn ("barn") och mycket tidskrävande hobbyer utöver det. Jag oroar mig för mina systrar, andra som är nära mig, hur det ska gå för mig och pluggandet och att jag redan ligger efter ett år. Jag oroar mig hur det ska gå när jag tävlar, om jag tränar mina hundar rätt, vad folk tycker om mig, om jag uppför mig rätt, och om det där jag sa/skrev uppfattades fel. Jag oroar mig för att få ångestattacker, att folk ska se det, och jag oroar mig för att gå upp i vikt och för att gå ned i vikt. Jag oroar mig fasiken för mitt mobilbatteri VARJE dag. Så, hallå, stopp, stopp, stopp! Kostar det att ladda mobilen? Är det krångligt att ladda mobilen? Vad är det värsta som kan hända om jag måste ladda mobilen när jag kommer hem? Nada. Ingenting.
Självklart går jag inte runt hela tiden och mår dåligt och oroar mig. Jag älskar att tävla och träna hundarna, och jag försöker verkligen att tänka logiskt och inte oroa mig en massa. Om mobilen laddar ur så laddar jag den, och om batteriet blir utslitet för att jag laddar den i tid och otid, ja, då får jag köpa ett nytt. End of story. Svårare än så är det inte.
Jag har blivit mycket mer medveten om all denna oro sedan jag fick hjälp med min ätstörning, vilket man måste bli för att kunna se problemet och göra en förbättring. Man måste acceptera att man oroar sig för mycket och vilja göra en förändring. Ibland kan det vara svårt att se att man oroar sig, och det är svårt att sluta. För oron grundar sig i en rädsla för att något ska gå fel eller inte enligt planerna. Ett råd som jag fått många, många gånger är att tänka "vad är det värsta som kan hända?". Och ärligt talat är det ytterst sällan som det uppstår en katastrofal eller olöslig situation om något går lite snett. Misslyckas du med ett prov? Gör om det. Oftast kan man lära sig något på vägen, och ärligt talat så tar du bara av din framtid och av din egna tid och lägger på något totalt värdelöst och icke-konstruktivt.
Min behandlare har gett mig rådet att fundera eller försöka lösa något i två minuter. Om jag inte löst det efter två minuter så kommer jag antagligen inte att kunna lösa det, iallafall inte just då, för då har man börjat oroa sig. Jag har blivit mycket bättre på att leva nu, även om jag har mycket kvar att jobba med. Jag har läst ett så bra citat om oro, så det kommer här;
"Worrying doesn't take away tomorrow's problems - it takes away today's peace".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar