Okänd person

När jag kom till Capio hade jag trillat ned ifrån mitten, där jag balanserat så länge. Där jag balanserade klev jag på spik, fast det kände jag inte helt. Eller tänkte inte på det, brydde mig inte. Jag vet inte riktigt. Men jag kan ju inte säga att jag var så medveten om det faktiskt.
Jag var trött på ätstörningen, att inte kunna äta normalt. Jag var trött på att kämpa mig ur gropen, bara för att trilla tillbaka igen, och aldrig ta mig upp. Jag klättrade upp en liten bit, höll mig kvar där, ramlade ned. Någon enstaka gång kunde jag se ljuset ovanför gropen, men det var väl typ så långt jag kom.

Så när jag kom till Capio fick de se en person. De fick lite av den jag var innan, lite av fasaden behöll jag ändå. Men ja, ärligt talat är det jättesvårt att behålla en fasad i en behandling om man verkligen vill bli frisk. Och det ville jag. Så jag släppte successivt mina normer och tankar om hur jag skulle bete mig. Eller tankarna var nog allt kvar, och är, och jag har fortfarande enormt svårt att inte döma mig för det, blir arg på mig själv, se mig som svag och klanka ned på mig. Jag måste öppna mig för att kunna få hjälp. Så är det bara. Så jag förändrades lite. Kanske tog jag ett kliv mer mot vem jag egentligen är, vad vet jag.

Den här gången är jag ännu mer olik mig själv. Jag har totalkraschat. Jag glömmer saker hela tiden, mycket värre än förra gången, jag är tröttare och det känns som om alla symptom och allt har förvärrats. Allt med att jag är utbränd, och hur hjärnan och kroppen regarar på stress. Stänger av, och kan inte hantera allt. Min psykolog har pratat om dissociativa beteende, något som jag skrivit om förut, att andra som jobbat med mig har pratat om. Några trodde att jag kanske hade posttraumatiskt stressyndrom, och hade förträngt saker (så illa tror jag nog inte att det är dock).

Innan allt det här, när jag levde efter mina utstakade regler, så glömde jag inte. Jag körde hur många procent som helst. Jag hade många bollar i luften och hade för det mesta full kontroll. Jag trodde att det var så jag var, att det var den personen som är jag. Men nu vet jag inte riktigt. Det känns som om, nu när jag ser tillbaka på allt, att olika personer har träffat olika delar av mig. Alla som jobbar med mig nu vill jag säga till, varje dag, att det här är inte jag. Jag är en ansvarsfull person, jag glömmer inte saker. Jag har full koll och kontroll på allt, jag beter mig inte som kroppen vill, utan som Jag vill. Jag viker mig inte för kroppsliga symptom. Men samtidigt så är det ju inte hållbart. Jag måste stå ut i allt det här konstiga, som de ändå säger är normalt när kroppen utsätts för så mycket sjukdom och stress. Jag försöker acceptera det, men det är så svårt. Jag känner mig så löjlig och fel.

Så, vem är jag, helt och fullt? Det var så länge sedan jag tappade bort mig själv, så jag har inte kunnat utveckla mitt friska jag. Jag har kommit i skymundan, bakom sjukdom, stress och press. Bakom en "perfekt" yta. Känner någon den riktiga jag? Numer tror jag inte det. Inte ens jag gör det, tydligen. Eftersom att jag blivit lurad av en sjukdom så länge. Så vem är jag, när jag är helt frisk?