När ska alla tröttna?

Då och då blir jag så rädd och orolig att folk runtomkring mig bara ska tröttna på mig och ge upp. Jag vet att mamma aldrig skulle göra det, och jag vet att resten av min familj alltid kommer finnas som stöd och att alla tycker om mig och vill hjälpa till. Men rädslan finns ändå där, och ibland kastar den sig fram och slår sig fri ifrån all logik. Den far fram som en tornado och suger i sig alla tankar som försöker resonera med den. Då har de inte en chans, hur mycket jag än försöker. Jag blir orolig att kliniken ska ge upp på mig, och jag är rädd för att aldrig bli frisk. Det är svårt att inte döma mig själv; jag tar så mycket tid ifrån alla andra, och förstör så mycket. Jag känner mig som en så hemsk och egoistisk människa. Men jag försöker verkligen, jag gör mitt bästa! Och ibland är mitt bästa asdåligt när det gäller maten.

Jag förstår inte hur jag kan vara värd allt det här. Hur just jag kunde få alla dessa underbara människor runtomkring mig. Jag har verkligen världens bästa mamma, det är helt otroligt hur mycket kärlek en människa kan ge. Hur mycket hon offrar och ger av sig själv. Och hur hon kunde få en så otillräcklig dotter. Hon har verkligen aldrig sagt något elakt till mig, och med tanke på hur många gånger det har gått dåligt så är hon i princip jämt jätteförstående. Trots att hon blir ledsen och orolig och rädd för min skull. Jag förstår inte hur så många kan tycka så mycket om mig, att de vill vara med mig och hjälpa mig.

Jag har en jättefin familj och jättefina vänner, en toppenbra psykolog och min behandlare är den bästa som finns. De andra på kliniken är också jätteduktiga, och jag tycker väldigt mycket om dem allihopa. Hur kan jag ha sådan tur? (jag vet inte. Men jag är glad för att jag haft det!). Hur kan folk tycka om mig? Hur kan de tycka att jag är värd allt slit? Hur orkar de med mig? Ibland undrar jag när alla får nog av mig, och tröttnar. Vad händer om jag inte klarar att bli frisk nu, om jag får ett återfall? Hur ska alla orka hjälpa mig igen? Kan jag ta emot såhär mycket hjälp?
Jag måste bli frisk. Jag måste svälja allt och ta emot all hjälp jag kan få. Jag måste försöka trycka undan alla tankar, och låta folk välja att de vill hjälpa mig. Om det gällde någon jag tyckte om skulle jag lägga ned min själ på att hjälpa den. Och jag skulle bli så ledsen om jag inte fick hjälpa till.

Men trots allt det här, så finns den där lilla rädslan där och pockar på. Ibland väller den fram som ett ånglok, helt omöjlig att stoppa. Jag behöver hjälpen, jag tror inte att jag klarar allt det här själv. När allt känns hopplöst och jag bara vill ge upp behöver jag stödet och peppet. Och jag blir arg på mig själv för att jag ens tänker så om människorna runt om mig, för vissa VET jag aldrig skulle lämna mig. Jag vet att mamma ALLTID kommer att finnas där. Jag vet att min familj alltid finns där. Men ändå. Den där lilla rösten som viskar "snälla, ge inte upp på mig", eller paniken och rädslan och oron kommer ändå. För om de andra ger upp på mig, klarar jag mig då?