Det är konstigt hur saker och ting kan ändras. En stor förändring som jag precis la märke till är att även när det går dåligt så vill jag inte längre att alla bara ska lämna mig ifred. För jag vill bli frisk. Så även om jag ibland kan känna att det skulle vara så skönt att slippa att andra la sig i, så är det inte lika starkt längre. Jag vet att jag behöver hjälpen, och jag vet att jag blir slukad utan yttre hjälp. Ensam är inte stark.
Just nu går det sådär. Det fungerar på kliniken, men inte hemma. Det gör mig orolig, stressad och ökar ångesten något oerhört. Det är jobbigt så fort jag är borta ifrån Capio (helger/röda dagar), och det blir svårare att åka dit (men jag gör det. Men ibland får jag panik av att jag ska dit). Det blir så mycket svårare att komma dit på måndagar, efter en helg. Både psykiskt och fysiskt - jag blir väldigt, väldigt mätt, och det känns som om det är för mycket mat etc. Även om det kan kännas så annars också så blir det värre så fort det inte fungerar, iallafall för mig.
Men, trots att det går sämre nu så har jag inte halkat över helt till ätstörningen - jag vet att jag behöver hjälpen. Ibland kanske jag står på mitten, men jag ramlar i princip aldrig över. Ibland snubblar jag kanske till och känner att det är hopplöst och att jag inte vill ha någon hjälp, men jag kan ända klänga mig fast på mitten, och kravla mig upp när det gäller just den inställningen. Att se att jag behöver hjälpen. Och ändå behålla viljan att bli frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar