När det inte funkar

Just nu fungerar det på sjukhuset igen, men inte hemma. Alla frågar varför, inklusive jag själv. Men jag har inget bra svar att ge egentligen, till någon. Det enda jag vet är att det blir ett annat stöd på sjukhuset, och en press. Jag får jättebra hjälp hemma också, och jag har en underbar mamma som gör så himla mycket för mig (och jag får hjälp och stöd av andra i familjen och vänner). Men det blir helt olika situationer.

När det inte fungerar så blir jag alltid så rädd att de ska ge upp på mig, eller bli arga. Det är det värsta som finns, och är verkligen inte till någon hjälp. Även om det är sällan som mamma blir arg (oftast är hon väldigt förstående och tröstande, vilket jag behöver) så är jag alltid så himla orolig och stressad att hon ska bli det. Jag mår verkligen urdåligt över att jag gör henne ledsen, och även om jag är inne i mig själv hör jag minsta lilla suck eller tecken på att hon är ledsen/arg/irriterad/besviken. Och jag blir helt knäckt av sånt, jag blir jättestressad och ibland blir det även panik, vilket leder till en ångestattack eller att jag stänger av (eftersom att det är påväg att bli en ångestattack).

Problemet ligger mycket hos mig; jag läser av minsta lilla tecken, det gör jag även med andra. Jag avskyr verkligen att folk blir arga eller besvikna på mig. Jag är inte rädd att säga vad jag tycker eller stå upp för andra, men ja. Sånt här knäcker mig. Och det gör att jag oroar mig ännu mer inför nästa måltid.