Vi har åkt iväg för att tävla, och resan har gått relativt bra. Ordinationen har gått över förväntan, och jag har ätit mycket friare än vad jag brukar. Jag hade ställt in mig på att jag SKULLE äta glass, och det har jag också gjort. Jag har brutit regeln om att det inte går att äta glass/godis/kaka flera gånger under samma vecka, och det har faktiskt känts bra. Vi åkte på fredagen, och här nedan följer händelsen på tisdagen, när vi skulle hem.
När jag vaknar kliar det på foten. Jag klappar först på min ena hund som ligger i min armkrok, och böjer mig efter foten. Jag tittar på den, och ser att den fortfarande är svullen efter att jag blev stucken på morgonen dagen innan. Jag var ute och rastade hundarna, tränade dem på att springa bredvid varandra, när det plötsligt stack till i foten. Jag tänkte att jag klivit på något och fortsatte, men det gjorde så fruktansvärt ont, så tillslut var jag tvungen att stanna. Jag fick dra ut gadden som satt kvar och linka in. Idag känns det dock betydligt bättre, men det är som sagt svullet och kliar.
Vi går upp och rastar hundarna, äter frukost och slöar på rummet. Packar och ställer iordning allting tills vi ska gå ned. Klockan tolv behöver vi vara ute ur rummet, och planen är att gå ned och checka ut klockan tolv, äta lunch och sedan gå en lång promenad med hundarna så att de är trötta när vi ska flyga. Därefter tänkte vi äta den sista italienska glassen som mellis och sedan åka till flygplatsen. En ganska bra plan, enligt mig och mamma. Vi släpar ned allting till lobbyn, och där träffar vi några vänner som också är där och tävlar, och som också ska hem. De väntar på sin taxi.
Lobbyn är gjord av tjocka glasväggar, och utanför regnar det ganska mycket. Att gå en hundpromenad ser inte ut som något alternativ längre, så efter lite överläggning kommer vi fram till att vi ska åka med de andra till flygplatsen och gå omkring där istället. Rasta hundarna (som inte uppskattar att bli blöta), och äta lunch och gå omkring och titta. Tjejen som jobbar i receptionen avbokar vår taxi, och mamma pratar med henne. Plötsligt börjar jag känna mig konstig. Det kommer bara sådär, och blir successivt värre och värre. Mamma frågar hur jag mår, och om jag är varm. Jag säger att jag inte mår så bra. Jag tar av mig koftan, ger kopplena med hundarna till mamma och säger sedan att jag nog måste sätta mig. Jag tror att jag får lite tunnelseende, lock/tryck för öronen och känner mig jättekonstig och dålig. Jag tar ett steg, två steg..
Allt är mörkt och det värker i huvudet. Folk pratar runtomkring mig. Mamma håller i mig, frågar om jag är där. Jag sitter på golvet. Hur hamnade jag här? Vad hände? Varför gör det så ont?
Jag förstår inte, och jag känner mig förvirrad. Jag har att någon frågar på engelska om de ska ringa efter en läkare, och då börjar jag förstå att det har hänt något. Jag minns att jag skulle gå och sätta mig, men kan bara återkalla minnesbilder av de första stegen.
Jag öppnar ögonen, och de undrar om jag vill ha något att dricka. Jag vet inte riktigt; jag mår illa och känner mig konstig. De bestämmer sig för att hämta ett glas med apelsinjuice. Under tiden frågar en av våra vänner och mamma om jag kan följa hans finger med ögonen. Innan jag gör det blir jag orolig att jag inte ska kunna det, att det är något riktigt allvarligt som hänt, men det går tack och lov bra att följa fingrets rörelser. Kort därefter får jag ett glas juice, och det är när jag greppar glaset som jag inser hur mycket jag skakar. Glaset skälver i handen, och mamma hjälper till så att jag inte tappar det. Men det går att dricka. Jag dricker upp allt utan att egentligen känna så mycket. Jag tänker inte så mycket, gör det mest för att jag mår så konstigt och för att de andra antagligen vill att jag ska dricka. Och jag antar att det är bra att dricka, så jag dricker.
Jag får någon grej med druvsocker att suga på, och våra vänner måste åka för att hinna med flyget. Jag sitter kvar ett litet tag på golvet med mamma bredvid, och får sedan hjälp av henne att ta mig till soffan. Jag minns bara att jag började gå, men tydligen hade jag gått en bit väldigt snabbt, svimmat och ramlat in i glasväggen. Där slog jag i sidan av huvudet, och sedan bakhuvudet. Tack vare det så segnade jag ned på golvet, så vad jag vet så slog jag inte i huvudet så kraftigt i golvet, utifrån vad de andra sagt. Det är två kanadensiska kvinnor där, som känner våra vänner, men vi känner inte varandra. En eller båda tvi har jobbat inom djurvård, och befinner sig precis som oss i Milano på grund av hundtävlingen. De pratar med mamma om vad som är bäst att göra, och vi kommer fram till att vi ska vänta. Det börjar kännas bättre, men känns det inte betydligt bättre om ungefär en halvtimme så ska vi ringa till sjukhuset.
De sitter kvar med oss, pratar hund och kilar sedan iväg för att hämta någon "godis" som den ena säger ska hjälpa lite mot illamåendet. Det tar ett tag, och jag hinner börja må väldigt illa och bli yr igen. Tillslut känns det jättekonstigt, och jag mår hur illa som helst. Jag blir jätterädd, orkar inte titta och vill bara att allt ska ordna sig. Det känns som om jag kommer dö. Jag säger att jag känner mig rädd, och mamma pratar lugnande med mig, vilket hjälper. Efter ett tag släpper det lite, och ännu lite senare tar jag en sådan där grej, och jag tror faktiskt att den hjälper lite.
Vi förflyttar oss lite längre in, till några soffor. Mamma följer med mig till toaletten eftersom att jag känner mig ostadig och inte helt bra. Och vi är nog båda oroliga att det ska hända något igen. De två damerna passar hundarna och våra saker. När vi kommer tillbaka så sitter vi och pratar ett tag, tills det börjar kännas dåligt igen. För varje gång det börjar kännas dåligt så förvärras tillståndet; jag känner mig mer och mer konstig, mycket mer illamående för varje gång och jag fryser så jag skakar, så mamma går till receptionen och de hjälper till att ringa doktorn. Vi ville försöka få hit en läkare, men när de förklarar läget så vill sjukhuset skicka en ambulans. Jag får sällskap av Sylvia och Dawn, som kanadensarna heter, och mamma springer ut och rastar våra stackars hundar. Hotellet fixar så att vi kan få tillbaka rummet, och när ambulanspersonalen kommer så hjälper kvinnan från receptionen till med att översätta. Jag och mamma kan ingen italienska, och ambulanspersonalen kan ingen engelska. Bra kombo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar