Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

måndag 25 januari 2016

"Det är bra att bli arg"

Hur många gånger har jag inte fått höra det? Att det är bra att bli arg/irriterad, att det är okej, att man måste bli det ibland. Jag vet inte det exakta antalet, men låt oss bara säga att det är väldigt många gånger. Både psykologer, behandlare och familj har sagt det till mig. Det är bra. Det är okej. Det behövs.

För mig har det aldrig varit bra att bli arg. För ganska länge sedan började jag associera det med ett visst beteende och händelser, och i och med det sköt jag de här känslorna allt längre ifrån mig. Visst har jag blivit arg, och visst har jag blivit irriterad, men många gånger har jag inte visat känslorna och undantryckt dem. De gånger jag blivit arg har jag stoppat mig själv efter ett tag. Jag har alltid kontrollerat känslorna, vilket tydligen inte alls är bra. Oavsett om jag visar att jag blir arg eller inte så mår jag jättedåligt utav det. Jag känner att jag tappat kontrollen, säger att jag inte kan kontrollera mig själv, att det absolut inte är okej, att det är dåligt (och att jag är dålig som känner så) och så vidare. Ilska är en ful, förhatlig, okontrollerad känsla. Och kontroll verkar vara en av de viktigaste sakerna för mig.

I början när jag blev arg, för länge sedan, så började jag att tänka att "nu är jag precis som den personen". Om jag kände av ilska och på något sätt visade det tänkte jag så. Ilska har inte fått existera för mig. Jag hatar det. Dessutom ursäktar jag alla andra i mitt huvud, så det finns aldrig någon anledning eller ursäkt för mig att bli arg. Det här håller dock på att bli bättre, fast jag har fortfarande svårt att se att jag har en anledning eller rätt att bli arg. Min psykolog jobbar hårt för att förklara det uppenbara, haha. Även irritation klassas in här; om jag till exempel blir irriterad över att någon gör något, och jag under mina 20-21 år någon gång har gjort så så tycker jag inte att jag har rätt att bli irriterad (det känns väldigt mycket som hyckleri). Gäller det andra är det helt andra spelregler, vilket är helt logiskt i min värld. Jag ser att det inte är logiskt rent så, fast det är ändå det. Mina anledningar känns väldigt logiska.

I min familj kan känslorna flöda rätt duktigt, och det snabbt. Min mamma är inte särskilt ombytlig, och hon brukar ha väldigt mycket tålamod. Men med tanke på att min ena syster har ADHD och ska utredas för asperger, min andra ADD/asperger och min pappa ADHD, så kan de svitscha ganska så snabbt (åt båda hållen). Jag tycker det är jätte, jättejobbigt när folk bråkar och mår verkligen dåligt av det. Så jag antar att jag är extrakänslig, precis som min mamma, och de tre resterande är extra okänsliga. Det konstiga är dock att jag inte är rädd att säga till folk, sådant som andra inte brukar våga. Men blir det bråk mår jag jättedåligt av det.

Usch, det här är jobbigt att skriva om. Och egentligen har jag inte gått in på något djup alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar