Skadat gods

När jag var runt sju år gammal fick jag (äntligen, äntligen) börja på ridskola. Det var inte mina föräldrar som satte stopp, utan åldersgränsen på ridskolan som låg precis där vi bodde. Det var en stor ridskola med mycket hästar och människor, och där började jag så småningom rida efter att ha ränt runt där med min storasyster. Hon var skötare, och jag brukade få följa med och hjälpa till.

Jag fortsatte att rida, år ut och år in. Varje sommar bar det dessutom av på ridläger (vilket var typ höjdpunkten i mitt hästgalna liv). När jag var runt 9-10 år så fick jag min första hund, och även om jag älskade henne hur mycket som helst och tränade med henne så var hästarna det största intresset framför hundarna.
När jag skulle börja i femman flyttade vi, och i och med det blev det ett stallbyte. Vi flyttade till andra sidan om stan, så en liten bit bort blev det allt.

Det nya stallet var annorlunda; inte alls lika fint, inte ett dugg snofsigt (snarare lite nergånget, så som många stall är), men vi älskade det. Hästarna var underbara och jag trivdes toppenbra i min nya ridgrupp. Dessutom fick vi hjälpa till att utfodra och ta in och ut hästarna, och inte bara mocka och sopa som det hade varit i det andra stallet. Jag åkte alltid dit runt halv fyra på torsdagarna när jag red, hjälpte till med allt och gick sedan ut i den uppvärmda baracken där det fanns hur mycket Min häst som helst. Jag läste tills de första i min grupp kom (de brukade alltid komma dit, eftersom de visste att jag satt där), och så gick vi tillsammans in och gjorde i ordning våra hästar inför lektionen som började halv åtta.

Utöver ridlektionerna blev jag och min storasyster medryttare, och det var vi två gånger i veckan. Vi red ihop, och ibland även med en kompis. Vi hade det hur mysigt som helst! (förutom de gångerna MIN häst vägrade komma in och jag fick jaga honom i typ en timme. Han var en liten odåga som inte särskilt många rådde på; han var väldigt liten, men svår, och då är det svårt att hitta passande ryttare. Men jag älskade honom!).

Det var när jag började i sjuan som allt drog igång. Jag var stressad och hade oerhört hög prestationsångest. Även om jag alltid varit noggrann (jag var den där ungen som lämnade in matteläxan dagen efter att vi fått den, och redan i sexårs höll jag koll på läxorna själv), så var det nu som det var "allvar". Sabbade man det här var man "körd". Jag sabbade det inte. Jag sabbade mig själv, fast det förstod jag ju inte alls.

Jag gick ner i vikt, folk började påpeka det. Jag frös jämt, jämt, jämt och hade alltid tjocka koftor på mig. Mamma tog med mig till sjukhuset, och jag fattade inte riktigt vad någon snackade om egentligen. Jag såg ut precis som vanligt i mina ögon, och även om livet var lite jobbigt "ibland" (ööh, reality check) så mådde jag ju bra. Såhär i efterhand har alla psykologer sagt att det är helt solklart att jag var deprimerad, men det förstod inte jag (och inte heller dem på sjukhuset, eller de på BUP, som jag gick till i åttan. Ingen fattade någonting, och jag sa det jag trodde, att jag mådde bra. Och så log jag - och det funkade varje gång).

Jag fortsatte dock att rida och att älska hästarna. Jag slutade växa, stannade på mina 161 och började få ont i skelettet när jag red. Som allt annat så körde jag bara på. Framåt var enda vägen, och den vägen gick jag. Som jag skrivit innan så förstod jag inte hur dåligt jag mådde. Jag stängde av, kände inte efter, sa till mig själv att jag var en hypokondriker, känslig, gnällig och överdriven. Jag har fortfarande svårt att svara på, till exempel, min dietists frågor om huvudvärk. Jag vet inte riktigt när jag har ont, eller hur man ska säga. Jag kan ha ganska så ont men ja.. Det gör ont, men jag bryr mig inte/lägger inte märke till det. Och det gäller det mesta när det kommer till att göra ont. Men jag jobbar på det ;)

Det värsta för mig var nog att jag var den där "duktiga flickan" som alla pratar om. Jag var pålitlig, ärlig och mycket ansvarsfull, så de vuxna trodde på mig. Mamma kunde se igenom ibland, men när jag själv inte accepterade att jag mådde dåligt och bara körde på "fake it til you make it" (omedvetet typ) så är det inte så jäkla lätt att se.

Efter ett tag fick jag en ny medryttarhäst, även denna kille var en ganska liten welsh. Han hade slängt av alla som ridit honom, och den senaste medryttaren vågade inte ens gå ut och leda honom längre. Jag ramlade faktiskt aldrig av honom (hur det gick till vet jag inte), men det var nära några gånger. Han bockade som en tok, och i början när jag red honom stack han också. Började man trava stack han, och när han kom upp i galopp bockade han. Men mot slutet kunde jag låta honom galoppera fritt, vilket var så himla kul, för i början kunde man inte galoppera långsamt med korta tyglar utan att han fick fnatt. Ägaren pratade om att jag kanske kunde börja tävla med honom, men tyvärr blev jag bara tröttare och tröttare.

Tillslut blev det mindre och mindre ridning. Jag kom allt senare till stallet när mina lektioner hölls, stannade knappt kvar efteråt förutom att sköta om hästen och började ställa in allt mer och mer ridlektioner eftersom att jag behövde plugga (vilket man behöver när man får in noll näring och hjärnan inte fungerar som alla andras och man likförbannat satsar på MVG/A i allt). Smärtan i benen blev även den värre, och mot slutet gjorde det så ont efter kanske 15 minuter att jag inte kunde röra på benen. Jag sa nog aldrig något om det här till någon. Tillslut slutade jag rida, vilket jag aldrig någonsin trott att jag skulle göra. Jag hade börjat bli mer och mer intresserad av hundarna, och jag behövde dessutom plugga ännu mer än innan.

Jag tog aldrig upp ridningen igen. Min lillasyster fick en foderhäst när jag började första året på gymnasiet, och henne hjälpte jag till att rida ibland. Jag fick jätteont varje gång och kunde överhuvudtaget inte rida ordentligt och som jag ville. Det här fuxstoet hade dessutom rejält med egen vilja, och var inte särskilt utbildad, så det sög verkligen eftersom att jag tillslut inte kunde röra benen (de låste sig och rörde jag dem gjorde det så satans ont). Dock red jag henne från och till, och jag gav mig aldrig när hon bestämde sig för att hon ville tvärtom (vilket hon gjorde jämt i början).

Idag har båda mina systrar egna hästar. Jag rider väldigt sällan, men nu när jag blivit bättre är det faktiskt bättre i benen. Om jag rider väldigt kort hinner det inte komma, men annars kommer det alltid. Det kommer inte lika snabbt som förr, och inte lika mycket, men när jag ridit en vanlig (lugn) tur så har jag oftast rätt duktigt ont.

Summan av kardemumman, det jag ville förmedla, är att du blir skadad på så många sätt av en ätstörning. Många med en ätstörning brinner för någon typ av aktivitet, och om ni inte aktar er och tar hand om er och er kropp så kan ni sumpa det. Hade jag verkligen velat rida eller till och med tävlat hade det varit rätt kört. Tänk er för. Är det värt det? Anorexian säger ja, men vad säger du?