Stelt

Tugg. Tugg tugg.
Herregud. Alla måste höra när jag tuggar. Det låter jättehögt.

Jag känner varje käkrörelse, är totalt medveten om allt. Allt. Det känns så onaturligt, fel, stelt. Jobbigt. Hur kan folk göra det här varje dag bara sådär? Hur kan jag göra det då och då bara sådär? Utan att tänka på det? Bara fokusera på samtalet, eller vad jag nu lägger min fokus på. Det känns som om det var hundra år sedan. Jag är helt fast i nuet. I det här konstiga.

Fast det är inte konstigt. Jag har gjort det så många gånger. Men ändå, ändå känns det som något helt nytt och främmande. Att äta, prata och hantera att någon tittar på mig samtidigt gör att jag nästan får kortslutning i hjärnan. Jag tappar ord, tankar och sammanhang.

Ibland flyter det på, ibland inte. Ibland blir det jättekonstigt, jättejobbigt, och ibland kommer bara en touch av de där känslorna. Så ja, nej, jag har nog en del kvar. Även om jag har kommit så otroligt långt, så är det lite kvar. Men det är bara att köra på, såklart. Men det är lätt att glömma när det fungerar bra några (få) gånger. Man måste akta sig för det där, men samtidigt inte hänga upp sig vid det.