Vakuum

Ibland känns det som om jag bara lever i ett vakuum, i en illusion av lycka. Ibland smyger sig tankarna obönhörligt på, tankarna som säger att det bara är tillfälligt. Att det här livet inte är mitt, och att jag inte kommer kunna hålla kvar i det. Frågan "kommer jag bli sjuk igen" är ingen fråga, utan ett faktum. Då undrar jag bara hur lång tid det här ska hålla, vad som ska hända med mig och om jag kommer klara av att bli frisk igen. Jag brukar tänka mottankar när de här tankarna kommer; ibland försöker jag bara avleda (ibland lite panikartat; tänk på allt som är bra, tänk på allt som är bra, och så tänker jag på det ena bra efter det andra. Jag hinner inte ens tänka klart, utan de överlappar varandra). Andra gånger kan jag tänka lite normalt, gå igenom allt som är bra i mitt liv (vilket är det mesta), och vad det är som gör mig lycklig. Det sistnämnda gör jag oftast, men det mest effektiva är att bara acceptera att tankarna är där, och att de gör mig rädd och ledsen. Jag vet hur mycket jag kan tappa mig själv, vilken robot jag blir, enbart med syftet att äta mindre, mindre, mindre. Jag är rädd att hamna där igen, och ibland är jag rädd att jag ska dö av det här.

Samtidigt kan jag efter ett tag tänka på att det finns en anledning till att jag kommit så långt som jag faktiskt har gjort. Jag har gått emot tankarna. Gått emot, och gått emot, och gått emot. Jag har haft miljarder ångest- och panikattacker, jag har gråtit och varit så ledsen att det känns som om jag ska dö, men allt har jag klarat av. Så varför inte nu?

Att falla dit igen känns som världens misslyckande, speciellt nu när jag vet så ofantligt mycket mer. Jag känner att faller jag dit igen så är det ju jag som har valt det, och ja, till viss del. Precis som med alkoholism och drogmissbruk så är det en själv som väljer det - men samtidigt inte. Det här går egentligen att säga om allt (vilket jag har lite problem med att jag gör och det är inte särskilt sunt, för genom detta tankesätt kan man skylla exakt allt på sig själv). Grejen är den att det finns något som heter omständigheter och händelser. Det är inte så att du plötsligt kommer på att du vill gå tillbaka till helvetet, utan det är allt som händer runtomkring som påverkar till det (sen går det inte att svära sig fri ifrån ansvaret heller - alla måste ta ansvar för sitt liv och välja att kämpa, och det oavsett om du är psykiskt eller fysiskt sjuk, eller har en dröm, eller vad det nu kan vara). Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, men någon finns det nog som förstår (även om jag inte förklarat så bra. Det är diffust).

Det är läskigt och jobbigt ibland, men det är väl livets gång. Blir man sjuk igen får man kämpa sig upp igen. Jag vet iallafall att det går! Fast planen är ju att hålla sig ifrån the dark side.

Sanning med modifikation