Peek-a-boo

Jag har nog skrivit om det här för inte alltför länge sedan, men here we go again. Iallafall lite halvt. Det är ju nämligen så att jag i princip har två lägen: inte hungrig eller väldigt hungrig. Ibland kan jag vara lite hungrig eller "så hungrig så jag döööööör", men det är ganska ovanliga känslor. Ibland så kan jag bara registrera att "nu är jag väldigt hungrig" men ibland blir det dock "nu är jag väldigt hungrig IGEN, jag är hungrig hela tiden, det här kan inte stämma" och så vidare, och så vidare. Jag börjar ifrågasätta hungern och inte lita på den, vilket jag såklart måste bryta. Det är bara att äta. Men överlag vet jag det, jag brukar hålla mig till vissa tider fortfarande (och överlag flyter det ändå på rätt bra utan massir av ätstörda incidenter).

Egentligen är det ologiskt att jag tänker att jag är hungrig hela tiden, för om jag skulle känna successivt att jag håller på att bli hungrig så skulle det vara under en längre tid, än när jag från en sekund till en annan känner att jag är väldigt hungrig.
Komplicerat it is.

Jag vet inte riktigt varför jag blir irriterad dock och ifrågasätter hungern ibland. Kanske hänger det kvar från förr; då blev jag jätteirriterad eller arg på mig själv/kroppen för att den "höll på och var löjlig och svag". Det är så konstigt hur man kan tänka, och hur man kan motivera vissa tankar och beteenden. Så jag vet inte om det hänger kvar lite från förr? Hur som så skulle jag ändå önska att hungern kunde vara lite mer förvarnande och inte bara kasta sig in och skrika "jag är häääär nuuu!". Men det kommer nog med tiden. Det verkar ta ett tag att få styr på hunger- och mättnadskänslorna. De har ju varit ur funktion i flera år nu, så egentligen är det väl inte så konstigt.