Bad day

Idag var jag på informationssamtal, och egentligen var väl dagen helt okej tills efter mötet. Jag har haft världens huvudvärk igår, och den höll fortfarande i sig under dagen idag, men annars var det inga större fel på dagen i sig.

Det var lite jobbigt att komma tillbaka till sjukhuset, men det är det alltid. Mötet gick helt okej, och min behandlare gick igenom de ändringar som skett samt frågade mig hur jag åt nu osv, vad jag förväntade mig av behandlingen och så. Sånt är alltid lite svårt att svara på, då det är så blandade känslor inför att börja en behandling. Innerst inne vet jag att jag inte vill leva såhär, men det är svårt att sätta ord på, och jag tycker att jag äter (för) mycket. Jag ser mig inte som sjuk. Men det är en annan diskussion.

Det var den sista som ändringen som fick mig att reagera väldigt starkt. Inte när jag satt i mötet, men efteråt. Mamma ifrågasatte det dock när vi var, så vi diskuterade lite kring det, och det enda var att jag kände mig lite irriterad eftersom att jag tyckte ändringen var din då jag inte kan påverka jättemycket själv. Ändringen, eller en av ändringarna, är att de inte går med/efter en ut ur matsalen. Jag har aldrig lämnat matsalen förutom när jag fått ångest/panikattacker. Med det nya systemet innebär det att jag ska gå ut, få ångestattacken och typ svimma, och sen gå tillbaka och äta upp. Ja, men det låter som en jättebra ide, verkligen! Det lilla problemet är att det är så viktigt att jag äter upp, men om jag ska ta tag i mina panikattacker själv så kan jag ju säga att jag kommer krascha schemat big time - när jag är ensam tar det betydligt längre tid innan jag har samlat mig för att kunna gå ut bland en massa folk igen.

Grejen är att jag verkligen.. Skäms över det här. Det är utom min kontroll, vilket är oacceptabelt för mig. Jag har alltid kunnat kontrollera, i princip, alla mina känslor. Men när jag blir såhär exponerad så går det verkligen inte, speciellt inte när jag måste äta upp. Hur mycket jag än vill (och tro mig, jag VILL) ta bort dessa attacker så kan jag inte göra det. Och fy fan vad jag hatar dem! Jag avskyr den! De är en börda, jag mår jättedåligt över dem, jag känner mig bara som världens töntigaste, mesigaste, svagaste och mest idiotiska människa utan någon självkontroll när jag får dem. När jag är tvungen att få hjälp för att kunna andas och inte svimma. Jag skulle ge så mycket för att inte få dessa attacker när jag äter, men TYVÄRR så kan jag inte det. Och jag kan inte ens uttrycka hur mycket jag avskyr det. 

Dilemmat är nu, att om de bestämmer att de går med mig, så kommer jag få ännu mer uppmärksamhet för att jag är värsta freak-showen. För att jag, som en normal ätstörd, inte kan få mina ångestattacker lite senare, utan prompt måste få dem när jag sitter i matsalen. Så då är jag den enda som de ska gå med ut, när jag helst bara vill bli osynlig. Kul. Jättekul. Jag vill operera bort mitt känslocentrum tills jag kan äta utan att få ångestattacker. Jag vill inte det här, jag vill inte det här, jag vill inte det här. Kan jag bara få bli osynlig? Kan jag tillbe någon ångestattacksgud som kan göra så att jag åtminstone kan få dem lite mer lägligt? 

Just nu känner jag bara att jag vill skita i allt, jag vill inte ta platsen. Jag vill inte bli förnedrad av mig själv, jag vill inte få påtvingad hjälp. Jag vill inte reagera utan att kunna kontrollera det. Om det finns någon barmhärtighet därute så ta bort ångestattacker under måltider. 

Jag förstår om jag låter helt patetisk, och självömkande, och jag tror att det är väldigt svårt att förstå hur jobbigt det här är för mig om man inte befinner sig inuti mitt störda huvud.

När jag kom hem gick jag undan och var tvungen att avreagera mig. Eftersom att jag inte kan flippa ur och kasta saker omkring mig som går sönder på riktigt (även om det hade behövts) så kastade jag en tejprulle i väggen, och ett ljus. Väldigt produktivt. Jag kan bara säga att.. Ja. Jag gör aldrig, aldrig sånt. Och jag var inte arg, tror jag. Jag vet inte. Det kändes bara lite bättre, helst hade jag velat krossa tallrikar och glas och porslin, men jag hade redan gått över gränsen big time. Det blev till och med ett märke i väggen, och alltså jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag orkar bara inte med att det ska bli så jobbigt igen. Behandling suger (fast ändå inte).