Vårt möte går bra, och jag åker tillbaka till Capio. Jag hinner tillbaka i god tid innan lunchen, spelar kort med de andra och dagen flyter på, som dagar gör. På eftermiddagen träffar jag läkaren på avdelningen, och har samtalstid med E. Vi blir klara precis innan melliset, så jag stoppar undan min pärm och styr stegen mot matsalen.
Det första jag ser när jag kommer in är att det är jättetomt på bänken där maten alltid står. De flesta har redan tagit och satt sig, så de är inte sena. Sekunden efter så ser jag att det står ett fat med en toast och en kopp bredvid, och då förstår jag direkt att det måste vara varm choklad. Vi pratade nämligen om just den här kombon för bara en eller två dagar sedan. Det är inte ett särskilt populärt mellanmål, direkt. Jag känner bara nej, nej, nej. Jag hade helt glömt bort att det var utbytesmellis idag, och att det dessutom ska vara det svåraste av alla känns bara helt hopplöst. Men jag tar min toast och kopp och sätter mig mittemot en tjej i min grupp. Alla andra sitter vid bordet mitt emot, som är fullt. Det gör mig absolut ingenting; det är skönt att inte sitta med så många just idag, när det känns så svårt.
Det är helt omöjligt att börja. Jag vill verkligen inte. Jag kan inte. Tankar om att det är helt förbjudet att äta TOAST till mellanmål (!) flyger genom hjärnan, och varm choklad är bara.. F-ö-r-b-j-u-d-e-t-! Inte ens diskuterbart. När jag ser att hon i min grupp tillslut kommer igång, trots att även hon tycker det är jättejobbigt, så försöker jag motivera mig med hjälp av det. Hon gör det, hon klarar det även om hon tycker det är svinsvårt. Då borde jag också kunna. Och det kanske hjälper henne lite om även jag kan äta den himlans jäkla mackan (toasten). Så tillslut plockar jag upp den förbenade toasten och börjar äta. Det känns som en evighet (vilket det i princip tar också) innan den är slut. Chokladen går inte, men att jag klarade toasten är ett underverk.
Innan jag går ut ur matsalen så frågar de hur det är. Det är en tjej som jobbar där, och som jobbar med ungdomsgruppen, som är jättebra. Hon frågar hur det är, och jag tror att jag svarar att det är "sådär" eller "helt okej". Och även om det inte känns bra så är det när jag börjar gå därifrån som jag verkligen känner hur jobbigt det är. Ångesten börjar välla ut, så när jag kommer till grupprummen går jag in och sätter mig i ett av våra (vi har två) som är tomt. Stress, oro, ångest och panik börjar välla fram, och jag känner någonstans att det här kommer kanske inte bli så väldans kul att ta itu med. Efter ett ganska kort tag kommer I, och frågar hur det är igen. Hon ser väl antagligen att det inte är så bra. Hon frågar mig någon fråga, och jag svarar kort. Det är en bedrift i sig att bara kunna svara, även om det kan låta konstigt. Tillslut rämnar mitt ynkliga lilla försvar, och ångesten slukar mig. Bara sådär. Och det är kört. Hjärtat dunsar och kastas omkring inuti mig, och jag får ingen luft. Det är tungt att andas, och även om jag andas så blir det liksom inget syre kvar i det som sipprar in. Paniken stegras och jag börjar hyperventilera och spänna mig. Jag spänner mig mer, och mer, och mer, vilket jag inte riktigt kan känna just när jag gör det, men i efterhand vet jag att jag gjort det. Just då är ju hela min kropp på helspänn och helt panikslagen, och då kan det vara svårt att ens vara medveten om saker som händer.
Tillslut så exploderar det bara. Det är något av det absolut värsta jag varit med om, och den här ångestattacken kvalar lätt in på topp 3 av alla mina ångestattacker. Ever. Jag kan inte röra mig, kan inte röra händerna eller armarna. De är fastlåsta, och liksom så spända att de kommer explodera. Hela kroppen och hela jag får totalpanik. Jag kan inte styra, jag sitter fast. Det gör ont, men egentligen gör det ingenting. Det som verkligen är så sjukt läskigt är paniken och att kroppen sitter fast och är så spänd. Det brinner i mina leder.
Det tar väldigt lång tid innan jag ens får ned andningen någorlunda, och när allting äntligen börjar släppa så andas jag fortfarande ytligt. Jag känner mig yr, och fortfarande spänd. Jag börjar skaka och känner mig helt borta. Och så ofantligt trött. Och ledsen. Jag känner mig verkligen ledsen över det som hänt, och att det här händer mig. Att jag får så mycket ångest och ångestattacker. Över hela en här skrämmande och uppskakande situationen. Det känns bara hemskt. Och luddigt; jag är lite förvirrad. I pratar lite med mig, har en hand på min arm, klappar lite. Frågar efter ett tag om hon får ge mig en kram. Det får hon. Jag vill ha en kram, och jag behöver verkligen en kram. Men när hon kramar mig så brister det. Så jag sitter där och gråter, blir kramad och lyssnar på hennes tröstande ord. Efter ett tag hämtar hon lite papper åt mig, och ger mig en till kram. Frågar om jag vill ha vatten, och hur hög ångesten är på en skala mellan 1-10. Den är inte så hög längre, jag känner mig bara uppriktigt ledsen. Jag har sällskap ett tag innan jag ber mamma hämta mig, och sen är jag dödstrött resten av dagen. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att det tog runt fyrtio minuter. Jag minns inte allt som hände, och det känns inte som om det varade så lång tid. Jag minns bara den hemska, hemska känslan, och jag vet att jag aldrig vill känna så igen. I och för sig skulle jag inte vilja känna det andra heller, men just det där när hela kroppen blir helt låst fast den är så spänd och jag bara är totally uppfylld av ren och skär panik. Aldrig mer. Jag vill aldrig mer känna så.
Det första jag ser när jag kommer in är att det är jättetomt på bänken där maten alltid står. De flesta har redan tagit och satt sig, så de är inte sena. Sekunden efter så ser jag att det står ett fat med en toast och en kopp bredvid, och då förstår jag direkt att det måste vara varm choklad. Vi pratade nämligen om just den här kombon för bara en eller två dagar sedan. Det är inte ett särskilt populärt mellanmål, direkt. Jag känner bara nej, nej, nej. Jag hade helt glömt bort att det var utbytesmellis idag, och att det dessutom ska vara det svåraste av alla känns bara helt hopplöst. Men jag tar min toast och kopp och sätter mig mittemot en tjej i min grupp. Alla andra sitter vid bordet mitt emot, som är fullt. Det gör mig absolut ingenting; det är skönt att inte sitta med så många just idag, när det känns så svårt.
Det är helt omöjligt att börja. Jag vill verkligen inte. Jag kan inte. Tankar om att det är helt förbjudet att äta TOAST till mellanmål (!) flyger genom hjärnan, och varm choklad är bara.. F-ö-r-b-j-u-d-e-t-! Inte ens diskuterbart. När jag ser att hon i min grupp tillslut kommer igång, trots att även hon tycker det är jättejobbigt, så försöker jag motivera mig med hjälp av det. Hon gör det, hon klarar det även om hon tycker det är svinsvårt. Då borde jag också kunna. Och det kanske hjälper henne lite om även jag kan äta den himlans jäkla mackan (toasten). Så tillslut plockar jag upp den förbenade toasten och börjar äta. Det känns som en evighet (vilket det i princip tar också) innan den är slut. Chokladen går inte, men att jag klarade toasten är ett underverk.
Innan jag går ut ur matsalen så frågar de hur det är. Det är en tjej som jobbar där, och som jobbar med ungdomsgruppen, som är jättebra. Hon frågar hur det är, och jag tror att jag svarar att det är "sådär" eller "helt okej". Och även om det inte känns bra så är det när jag börjar gå därifrån som jag verkligen känner hur jobbigt det är. Ångesten börjar välla ut, så när jag kommer till grupprummen går jag in och sätter mig i ett av våra (vi har två) som är tomt. Stress, oro, ångest och panik börjar välla fram, och jag känner någonstans att det här kommer kanske inte bli så väldans kul att ta itu med. Efter ett ganska kort tag kommer I, och frågar hur det är igen. Hon ser väl antagligen att det inte är så bra. Hon frågar mig någon fråga, och jag svarar kort. Det är en bedrift i sig att bara kunna svara, även om det kan låta konstigt. Tillslut rämnar mitt ynkliga lilla försvar, och ångesten slukar mig. Bara sådär. Och det är kört. Hjärtat dunsar och kastas omkring inuti mig, och jag får ingen luft. Det är tungt att andas, och även om jag andas så blir det liksom inget syre kvar i det som sipprar in. Paniken stegras och jag börjar hyperventilera och spänna mig. Jag spänner mig mer, och mer, och mer, vilket jag inte riktigt kan känna just när jag gör det, men i efterhand vet jag att jag gjort det. Just då är ju hela min kropp på helspänn och helt panikslagen, och då kan det vara svårt att ens vara medveten om saker som händer.
Tillslut så exploderar det bara. Det är något av det absolut värsta jag varit med om, och den här ångestattacken kvalar lätt in på topp 3 av alla mina ångestattacker. Ever. Jag kan inte röra mig, kan inte röra händerna eller armarna. De är fastlåsta, och liksom så spända att de kommer explodera. Hela kroppen och hela jag får totalpanik. Jag kan inte styra, jag sitter fast. Det gör ont, men egentligen gör det ingenting. Det som verkligen är så sjukt läskigt är paniken och att kroppen sitter fast och är så spänd. Det brinner i mina leder.
Det tar väldigt lång tid innan jag ens får ned andningen någorlunda, och när allting äntligen börjar släppa så andas jag fortfarande ytligt. Jag känner mig yr, och fortfarande spänd. Jag börjar skaka och känner mig helt borta. Och så ofantligt trött. Och ledsen. Jag känner mig verkligen ledsen över det som hänt, och att det här händer mig. Att jag får så mycket ångest och ångestattacker. Över hela en här skrämmande och uppskakande situationen. Det känns bara hemskt. Och luddigt; jag är lite förvirrad. I pratar lite med mig, har en hand på min arm, klappar lite. Frågar efter ett tag om hon får ge mig en kram. Det får hon. Jag vill ha en kram, och jag behöver verkligen en kram. Men när hon kramar mig så brister det. Så jag sitter där och gråter, blir kramad och lyssnar på hennes tröstande ord. Efter ett tag hämtar hon lite papper åt mig, och ger mig en till kram. Frågar om jag vill ha vatten, och hur hög ångesten är på en skala mellan 1-10. Den är inte så hög längre, jag känner mig bara uppriktigt ledsen. Jag har sällskap ett tag innan jag ber mamma hämta mig, och sen är jag dödstrött resten av dagen. Jag är inte riktigt säker, men jag tror att det tog runt fyrtio minuter. Jag minns inte allt som hände, och det känns inte som om det varade så lång tid. Jag minns bara den hemska, hemska känslan, och jag vet att jag aldrig vill känna så igen. I och för sig skulle jag inte vilja känna det andra heller, men just det där när hela kroppen blir helt låst fast den är så spänd och jag bara är totally uppfylld av ren och skär panik. Aldrig mer. Jag vill aldrig mer känna så.
Torsdag 19/3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar