Det är så fruktansvärt svårt att förklara, men jag vill, vill, vill bli frisk! Jag vill äta glass i sommar, äta efterätt, äta god frukost/lunch/middag. Inte vara hungrig, inte svälta, inte ha viktfobi, inte avsky mig själv. Inte vara tvungen att kräkas för att inte få panik. Jag skäms verkligen över det, och det är fruktansvärt äckligt och förnedrande och allt, men jag får sådan panik att det inte går. Nu har jag gjort det minst en gång om dagen, och jag vet att det är helt motbjudande. Jag vet allt det där. Jag är ganska så hopplös.
Men, tillbaka till det jag skulle förklara. Jag vill som sagt bli frisk, och bara leva normalt. Vara lycklig. Vara NORMAL. Inte vara en ätstörd, manisk panikattacksmänniska. Jag vill, vill, vill ha ett normalt förhållande till mat. Jag vill vara lycklig - och även om jag försöker inbilla mig att jag mår braaa så vet jag att det inte är ett bra liv att inte kunna äta. Fast det är svårt att se. Men jag vet att min ända jävla förbannade helvetesutväg är den där jävla förbannade helvetesbehandlingen. Jävla förbannade helvetesallt. Jag brukar inte svära, även om jag gjort det de senaste inläggen, men det är bara för att allt är så.. Uschligt. Min enda utväg är det som jag absolut inte vill. Jag vill inte, kan inte, orkar inte. Jag kan inte säga hur mycket jag inte vill gå i den där behandlingen. Jag vill lägga mig ned och gråta och skrika och vägra och intala mig själv att allt är perfekt, jag är inte sjuk alls, jag är lycklig och välmående (men tjock). Jag vill intala mig att jag inte behöver behandlingen. Vilket jag (eller ja, sjukdomen) gör. Och det är svårt att inte fastna i fällan.
Jag vet att jag har skrivit det förut, men jag önskar så att det fanns en quick-fix, att jag kunde göra någonting snabbt så att det bara (poff!) försvann ur mitt huvud. Det här suger.
Så allt har bara känts hopplöst. Jag kan inte bli frisk utan behandlingen, men jag kan inte leva med att gå behandlingen. Inte efter ndringarna de gjort. Jag hade precis förlikat mig med att okej, jag får skämma ut mig själv en gång till, men så ska de förvärra allt typ tusen gånger! (och jag förstår att det säkert är svårt att förstå sig på. Jag tror inte att man förstår om man inte själv är i min sits, och utgår ifrån samma perspektiv som mitt. Jag har skrivit med några kompisar som jag gick min förra behandling med, och de verkar ändå förstå relativt bra, men ja.. Det är verkligen mycket och många starka känslor kring det här för mig, hur töntigt det än låter).
Mamma "flippade" idag (fel ord kanske, men vet inte riktigt vad jag ska säga. Hon blev ledsen/frustrerad/irriterad/arg). Hon märkte ju såklart att jag mådde jättedåligt, så hon frågade varför och ville prata och så. Hon var jättebra, tills jag berättade. Jag sa att jag vill inte ha platsen, och då brast det. Hon hade dessutom bråttom iväg, så hon blev "arg" (egentligen ledsen, men jag fick det arga), och sen åkte hon. Och det är det också.. Jag orkar inte att folk ska dampa på mig. Jag avskyr att bråka med folk; alla som känner mig brukar to.m påpeka att jag aldrig blir arg. Och när jag har tänkt efter så nej, jag stör mig inte på särskilt mycket och försöker att se på saker ur flera olika perspektiv. Så jag kommer fram till att jag inte har rätt att vara arg. Dessutom hatar jag det, och jag hatar att bråka. Och det är inte alltid så bra heller, för jag har tydligen tryckt ned massor av känslor.
Det som är är att jag får så dåligt samvete, men samtidigt har jag inte klagat över att jag mår dåligt. Jag beklagar mig inte, och jag har inte bett om hjälp. Jag förstår att folk runtomkring bryr sig, men faktiskt, jag måste få ha en dålig dag utan att någon blir arg på mig - det är ju liksom inte dem som ska släpa sig till helvetet varje dag i några månader. Nej, för det är ju jag som ska göra det.
Ah, jag vet inte. Jättevirrigt inlägg, som vanligt. Dagen har iallafall varit urkass. Jag och mamma satt länge och pratade runt middagstid (jag kunde inte äta middagen och stängde in mig på toaletten då jag behövde vara ensam. Jätteproduktivt, ja, men jag är lite/mycket wacko just nu). Och det var helt okej, men när hon tillslut fick mig att berätta varför jag mår så dåligt så.. Förstår hon inte. Hon tror att det beror på andra saker, upprepar gång på gång att "du kan väl ge det ett försök". Hon uttalar sig dessutom som om hon vet exakt hur behandlingen är, men ärligt talat så vet ingen som inte har varit med om det själv. Och nej, det är helt omöjligt att sätta sig in i det. Jag vet inte ens om behandlarna som arbetar med patient efter patient kan göra det (om inte de själva varit sjuka). Man måste uppleva den där ångesten, paniken och rädslan själv. Och det är ändå ännu mer, det är känslor som det inte finns någon benämning eller ord för. När jag försökte att förklara igen och igen så blev hon tillslut irriterad. Hon tror att det handlar om andra saker, och om behandlingen i sig, vilket det inte gör. Hon förstod verkligen inte vad det handlade om, men jag kan inte klandra henne. För det är oförståeligt om man inte är exakt som jag är, eftersom att alla fungerar och reagerar olika. Tänker olika. Eller ja, de andra verkade förstå någorlunda, så kriteriet är väl att man ska ha anorexia och ha fått panikattacker under måltiderna. Jag förstår om du kan tycka att det låter som om jag gör en höna av en fjäder.
Så nu är det iallafall uteslutet att försöka förklara mer. Jag får helt enkelt bara stänga inne paniken eller något. Jag ska till min psykolog imorgon, och jag är jätteorolig att jag ska börja gråta. Jag brukar kunna hålla det inne (vilket jag gjort i två dygn nu), men det finns väl en gräns. Jag är på bristningsgränsen, så petar man på rätt ställe exploderar jag nog. Och hon brukar kunna vara rätt träffsäker.
Jag hoppas att morgondagen ska bli en bättre dag. Det är jättehemskt att skriva, men jag har aldrig någonsin varit självmordsbenägen, men idag är första gången som jag har börjat känna att jag orkar inte, det är inte värt det. Men jag har så himla mycket som är bra i mitt liv, som jag inte kan kasta bort för allt i världen. Och det är alltid det som håller mig uppe. Vilken tur jag har haft som har så mycket som är fint och bra och värdefullt. Vilket fint liv jag ändå har, trots att jag har jobbiga saker. Men det har nog de flesta, jobbiga saker alltså. Men idag kände jag bara att.. Jag kommer inte orka ta mig förbi hindrena som leder till allt det där som är bra. Så vad är det då för mening? Och det skrämde mig lite. Så nu får jag skärpa till mig och hålla fast i mig själv, för det där mörkret är inte jag. Det är en inkräktare som mixtrar med mitt sinne, och den ska bort. Och så är det bara.
(Jag hittade den här, och den beskriver exakt hur jag känner och har tänkt!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar