Något återkommande som jag hör här hemma är att jag bara måste bestämma mig. Att jag låter monstret styra. Att jag måste ta kontrollen. Jovisst, no shit sherlock, jag måste bestämma mig. Jag måste bara göra det som känns omöjligt. Jag måste bara göra det som är något av det svåraste jag gjort, flera gånger om dagen.
Men jo, det handlar bara om att bestämma mig. Om jag bara skärper till mig och inte är så löjlig, om jag bara bestämmer mig och äter upp. För det är bara det det handlar om. Att jag är dålig och svag - vilket jag i och för sig redan visste om.
Jag förstår att det är jobbigt för dem runtom mig. Jag tänker på det varje dag, oroar mig över det varje dag, är medveten om det varje, varje dag. Vilket problem jag är. Vilket misslyckande jag är. Vilken ynklig människa jag är. Jag mår dåligt varje dag över att jag gör min mamma ledsen. Jag mår oerhört dåligt varje dag över att hon har så mycket att göra, är så stressad. Att jag förstör hennes liv, även om hon säger att hon vill hjälpa mig. Jag vet hur mycket hon har att göra. Jag vet hur mycket hon oroar sig. Jag vet hur stor del jag är av hennes magsår, att hon börjar blöda näsblod för att hon är så stressad. Och jag mår verkligen dåligt över det. Det är mitt fel. Om något händer med henne så är det mitt fel, och ingen annans. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv i så fall.
Samtidigt kan det inte bara handla om alla andra. Jag bär på skulden över det, även om hon inte skuldbelägger mig. Jag bär på skulden över att jag på senaste tiden är otrevlig, ställer till med mycket problem. Jag blir trängd varje dag, tvingad varje dag. Inte fysiskt, men psykiskt. Och jag läser av mycket, så det krävs inte särskilt mycket. Jag hör hur hon suckar varenda -varenda- gång jag inte ätit upp (de få gånger hon inte kommenterar det, eller ja, även när hon kommenterar det). Och jag behöver inte ens höra något, för man känner av allt det där. När någon är arg/ledsen/irriterad/besviken på en. För jag är aldrig bra nog. Om jag inte äter upp exakt allt alla måltider, inte går på toaletten gärna två timmar efteråt, om jag är otrevlig just för att jag blir trängd, pushad, "tvingad", tjatad på, kollad. Ibland, inte alltid, så känner jag bara att det inte finns utrymme för mig. Det är okej att jag mår dåligt, men bara på ett visst sätt (sen kan mamma vara jättetålmodig, men jag är tyvärr tillräckligt störd eller något så jag tar åt mig av alla små delar, alla gånger hon blir arg på mig). Och hon har ändå blivit både arg och irriterad flera gånger, just för att jag inte sköter mig lika bra som förra gången.
Så ibland, och mer och mer, känner jag att jag bara vill flytta. Då behöver jag inte bära den dubbla skulden av att förstöra för någon annan, och att känna mig misslyckad hela tiden. Det är svårt att förklara, som med allt annat. Jag mår dåligt som det är, om man inte ser till allt det där. Det här bygger bara på min oro och panik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar