Jag tänker på sommaren, som jag älskar. Värmen. All god mat. Glass, sockerärtor (speciella, stora, finns supergoda i Danmark). Njuta av livet, av solen, av att bara vara. Av att bara finnas till. Kunna äta god frukost, lunch och middag. Kunna äta efterrätt, glass när jag vill, fräscha frukter. Mysa med godis eller chips på kvällen. Tillåta mig att äta, och tillåta mig att leva. Det längtar jag efter. Och att inte ha folk som håller koll på mig, inte behöva kompensera, inte behöva ha ångest för att jag ätit en vindruva för mycket. Bara leva.
Jag tänker också på allt jag vill göra. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte sitta på ett sjukhus, eller begränsas av sjukdomen hels tiden. Jag vill inte ha en massa ångest- och panikattacker. Jag vill inte. Men det är så svårt att ta sig över hinderna, så svårt att känna allt detta när det väl gäller. När det väl gäller kämpar monstret tills sista blodsdroppen, kastar bort min vilja och mina tankar. Och jag blir uppslukad och glömmer helt bort vad jag vill. Det är svårt att tänka att den här mackan gör mig frisk. Det här glaset med juice gör mig frisk. Den här osten gör mig frisk. För det är en macka, ett glas juice och en ost varje dag (till exempel). Det är sex måltider. Just nu är jag bara besviken att det inte funkar helt, samtidigt som monstret sitter på andra sidan och bankar i mitt huvud och mal på om att jag ätit för mycket. Men det ska bli bättre med tiden. Jag måste bara komma igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar