Att förstå en ätstörning

Tänk dig att gå emot allt du tror på, allt som är rätt. Som Du vet är rätt. Alla andra talar om vad som är rätt, och det ska du förlita dig på. Fast hela ditt inre skriker nej, skriker att det är fel, rycker och sliter och drar och kämpar, kämpar, kämpar! För det är så fel! Du vet det, din kropp vet och dina tankar vet. Men samtidigt vet du, någonstans långt, långt, långt därinne, att behöver göra det här. Att du har rätt. Men din kropp kan inte inse det, den förbereder sig på flykt, reagerar som om du möter en stor björn, som om du möter din största rädsla.

Att ha en ätstörning är som att bli släpad till en klippa, ställd vid en kant med en hel hög av människor som ber dig att hoppa. Övertalar, lirkar, konstaterar fakta. Hoppa. Hoppa. Du måste hoppa, du kan lika gärna hoppa direkt så är det gjort. Och tillslut kan du känna hur dina tår rundar sig runt den steniga kanten, du kan känna hur den förrädiska vinden sliter i dig och hur du lyfter ena foten. Andra foten. Och du faller. Faller genom luften, mot en klippig och vass botten. Långt därnere. Du kommer spetsas, dö. Du har precis hoppat från klippan, flera tusen meter upp. Du får panik, för du vill leva. Panikångest, för du vet att marken närmar sig. Du faller. Fritt. Plågsamt. Och när du slutligen landar, vettskrämd och panikslagen, överlever du, men måste ta itu med dina känslor. Paniken. Eftersom att din kropp, och din själ, var inställda på att du skulle dö. Men det gjorde du inte. Och nu måste du handskas med efterdyningen av din handling.

 Det är en sådan stark panik att du skakar, kan inte andas, hyperventilerar. Hjärtat rusar, det känns som om du kommer explodera. Allt går på högvarv. Andningen ökar, vilket skapar ännu mer panik. Det gör ont. Du kan inte andas fortare. Bröstkorgen kommer sprängas. Du skakar ännu mer, kan inte tänka klart, hela du är uppfylld av panik. Snart börjar det pirra. Det växer sig starkare på mindre än en sekund, och ibland kan du inte känna dina händer, ben, huvud eller mun, eftersom att pirrandet tyder på att syret börjar ta slut. Du kan inte fokusera blicken, faller nästan ihop, men blir uppfångad.

Tillslut lägger paniken sig. Ibland ligger det kvar under ytan, bubblar, länge, länge, länge. Du känner dig besvärlig. Svag. Vill bara säga att det är bra, men inte ens det kan du förmå dig att göra. Du måste ha sällskap, fast du känner dig så besvärlig. Du klarar dig inte själv, vilket du alltid har gjort förut. Du vill inte vara själv. Vågar inte, vet att paniken bara blir värre och mycket mer ohanterlig när du ska ta itu med den själv. Det kan vara tio minuter, tjugo, trettio. Ibland svimmar du nästan, måste hållas i, sitta länge för att komma tillbaka, kunna hålla ögonen öppna, blicken fäst och fokuserad.
Ibland leder all spänning till att du bara kan sitta och skaka i flera minuter efteråt. Ibland kommer tårarna, och en sådan djup sorg, avgrundssorg. Ända inifrån. Varje tår innehåller så mycket sorg, så starka känslor.
Och tröttheten som följer är en trötthet som du nästan aldrig känt förut. Det är tröttheten av att fortfarande finnas till, trots att din kropp varit inställd på strid. Den har stridit, på sitt sätt. Dessa starka ångest- och panikpåslag tömmer ur varenda droppe energi ur dig, och att ha flera under en dag omformar dig till ett levande skal. Du är lite av ett levande skal. Men för att kunna rädda din själ måste den på något sätt fortsätta att förtryckas, eller lida, ett tag till.

(skrivet i augusti någon gång 2014, men fortfarande aktuellt)