- Oro/ångest: 6
- Kroppsliga symptom:
- Svårt att andas, tryck över bröstkorgen
- Hjärtat rusar
- Hyperventilerar
- Skakningar
- Pirrar/domnar
- Väldigt starkt illamående
- Kraftig yrsel
- Väldigt "borta" (overklighetskänslor)
- Stress/panik
- Skrapade upp ena fingret (fastnar i monotona rörelser)
- Sorg/ledsen
- Huvudvärk
- Väldigt trött - Tankar:
"Jag är verkligen patetisk, barnslig och helt dysfunktionell"
"Jag måste ha världens sämsta självdisciplin"
"Jag är jättelöjlig och pinsam"
"Du måste göra något åt det här, det är INTE okej"
"Jag är vuxen och borde inte bete mig såhär"
"Ta tag i dig själv och skärp till dig"
"Jag orkar inte med mig själv, jag förstår inte hur någon orkar med mig"
"Jag orkar inte med det här, det får inte hända igen/det måste ta slut"
"Jag måste be om ursäkt för att de måste lägga extra tid på mig/hålla extra koll"
"Dem måste bli trötta på mig"
"Du är så jävla patetisk och svag"
"Varför händer just det här "bara" mig? Varför kan jag inte bete mig som en normal människa?"
"Du är verkligen störd"
"Du beter dig verkligen onormalt"
Min psykolog bad mig att skriva upp en ångestattack om dagen, och även om den idag inte var den värsta, utan en sexa, så hade jag mycket jobbiga tankar idag (vilket jag i och för sig har varje dag). Men just idag kom allt under den här attacken. Den kom under lunchen, så jag gick ut mitt i - jag kan ju liksom inte sitta kvar därinne och hyperventilera. Jag tog min tillflykt till toaletten, och satte mig i ett hörn (det hjälper att sitta i ett hörn). När den värsta paniken började lägga sig kunde jag känna de kalla kakelväggarna, och försöka fokusera på annat. Lyssna på dörrar som öppnas och stängs, och de enstaka fotstegen som traskar förbi. Min grupp gick in på vilan, de vuxna åt, och personalen hade lunch, så det är relativt tyst och lugnt just den tiden. Lamporna styrs automatiskt, så när jag lugnat mig och bara sitter still släcks de efter ett tag. Det är ganska skönt faktiskt - det blir tyst, och mörkt, och jag försöker få ordning på allting.
Det som var mindre skönt var den enorma skammen som inte ville släppa idag. Jag har tyckt det är jobbigt med den här ångesten hela tiden såklart, men ibland blir det mer påtagligt. Jag har heller aldrig varit typen som visat eller pratat så mycket om hur jag mår, utan jag har bara tryckt undan alla känslor och kört på. Jag har alltid utgått ifrån att jag kan styra exakt allting, så därför är överdrivna känslor bara ett bevis på att jag har dålig självdisciplin. Detta gör att jag egentligen tycker att jag borde kunna styra över mina ångestattacker, vilket man inte kan. Man kan påverka till en viss gräns, men man kan inte bara bestämma sig för att aldrig mer ha en ångestattack. Tyvärr fungerar det inte så.
Det är även väldigt jobbigt för mig att skriva om de nedvärderande tankarna jag tänker om mig själv. Min stenyta krackelerar lite. Självhat är något fult och svagt, och inget som ska visas upp för alla. Men det är en krass sanning, och många, många måste ta itu med sådana här tankar dagligen. Jag har bestämt mig för att vara öppen, så därför skriver jag om mina knäppa tankar. Ärligt talat förstår jag inte riktigt att hänger ut mig själv såhär.
Summan av det här virriga inlägget är att såhär ser det ut. Jag skäms över mina ångestattacker, och även om jag aldrig skulle förvänta mig att någon annan ska kunna styra över sina (och jag tycker inte att det är konstigt eller något att skämmas för när andra får så), så gäller inte samma regler för mig. As always. Dessutom så kan jag inte sluta fråga mig själv varför just jag är så konstigt. Varför får jag så mycket ångestattacker? De andra i min grupp behöver inte gå ut ifrån matsalen för att de börjar hyperventilera. Under hela min tid på capio (förra behandlingen också) så har jag bara sett/hört en eller två som har fått ångestattacker på dagsjukvården. Och då har det bara varit en gång. Sedan kan det ju självklart hända när de är ensamma, eller hemma, men det gör det ju även för mig. Så varför får jag så mycket mer?
Det är heller ingen annan som tagit upp det som ett problem på utvärderingarna, och det var det knappt förra gången heller (då fanns det dock två stycken som hade haft som jag, men när de varit på heldygn). Så jag kommer egentligen bara fram till att jag måste vara oerhört svag eller ha sämst självdisciplin eller något.. Jag vet inte. På grupputvärderingarna har de andra påpekat att jag borde vara stolt som ens tar mig in i matsalen när jag vet vad som kan hända, och det känns faktiskt, för ovanlighetensskull, skönt att höra. Jag brukar inte kunna ta till mig positiva saker om mig själv, men det hjälpte faktiskt lite att höra. Sen att de kanske bara säger så för att vara snälla är en annan sak.
Jag hoppas verkligen att det blir bättre med attackerna snart iallafall. Även om jag får hjälp och de säger att det är okej så känner jag mig jättejobbig, barnslig och mest patetisk. Jag tänker mer och mer att jag ändå får ta och skärpa till mig snart, på riktigt. Jag beter mig som värsta idioten. Och det är inte såhär jag är. Jag har alltid haft full kontroll, och nu får min kropp panik som jag inte kan styra över, hur mycket jag än vill.
Jaja, jag känner att det inte riktigt finns någon röd tråd i det här inlägget (det måste vara ett av mina mest oplanerade någonsin. Jag bara skriver det jag tänker). Jag hoppas att det inte är helt förvirrande och någorlunda sammanhängande.
Det som var mindre skönt var den enorma skammen som inte ville släppa idag. Jag har tyckt det är jobbigt med den här ångesten hela tiden såklart, men ibland blir det mer påtagligt. Jag har heller aldrig varit typen som visat eller pratat så mycket om hur jag mår, utan jag har bara tryckt undan alla känslor och kört på. Jag har alltid utgått ifrån att jag kan styra exakt allting, så därför är överdrivna känslor bara ett bevis på att jag har dålig självdisciplin. Detta gör att jag egentligen tycker att jag borde kunna styra över mina ångestattacker, vilket man inte kan. Man kan påverka till en viss gräns, men man kan inte bara bestämma sig för att aldrig mer ha en ångestattack. Tyvärr fungerar det inte så.
Det är även väldigt jobbigt för mig att skriva om de nedvärderande tankarna jag tänker om mig själv. Min stenyta krackelerar lite. Självhat är något fult och svagt, och inget som ska visas upp för alla. Men det är en krass sanning, och många, många måste ta itu med sådana här tankar dagligen. Jag har bestämt mig för att vara öppen, så därför skriver jag om mina knäppa tankar. Ärligt talat förstår jag inte riktigt att hänger ut mig själv såhär.
Summan av det här virriga inlägget är att såhär ser det ut. Jag skäms över mina ångestattacker, och även om jag aldrig skulle förvänta mig att någon annan ska kunna styra över sina (och jag tycker inte att det är konstigt eller något att skämmas för när andra får så), så gäller inte samma regler för mig. As always. Dessutom så kan jag inte sluta fråga mig själv varför just jag är så konstigt. Varför får jag så mycket ångestattacker? De andra i min grupp behöver inte gå ut ifrån matsalen för att de börjar hyperventilera. Under hela min tid på capio (förra behandlingen också) så har jag bara sett/hört en eller två som har fått ångestattacker på dagsjukvården. Och då har det bara varit en gång. Sedan kan det ju självklart hända när de är ensamma, eller hemma, men det gör det ju även för mig. Så varför får jag så mycket mer?
Det är heller ingen annan som tagit upp det som ett problem på utvärderingarna, och det var det knappt förra gången heller (då fanns det dock två stycken som hade haft som jag, men när de varit på heldygn). Så jag kommer egentligen bara fram till att jag måste vara oerhört svag eller ha sämst självdisciplin eller något.. Jag vet inte. På grupputvärderingarna har de andra påpekat att jag borde vara stolt som ens tar mig in i matsalen när jag vet vad som kan hända, och det känns faktiskt, för ovanlighetensskull, skönt att höra. Jag brukar inte kunna ta till mig positiva saker om mig själv, men det hjälpte faktiskt lite att höra. Sen att de kanske bara säger så för att vara snälla är en annan sak.
Jag hoppas verkligen att det blir bättre med attackerna snart iallafall. Även om jag får hjälp och de säger att det är okej så känner jag mig jättejobbig, barnslig och mest patetisk. Jag tänker mer och mer att jag ändå får ta och skärpa till mig snart, på riktigt. Jag beter mig som värsta idioten. Och det är inte såhär jag är. Jag har alltid haft full kontroll, och nu får min kropp panik som jag inte kan styra över, hur mycket jag än vill.
Jaja, jag känner att det inte riktigt finns någon röd tråd i det här inlägget (det måste vara ett av mina mest oplanerade någonsin. Jag bara skriver det jag tänker). Jag hoppas att det inte är helt förvirrande och någorlunda sammanhängande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar