Anorektiker gillar inte mat

Vägen till rätt gate är lång, lång och lång. Inte för att det gör så mycket, jag tycker om att gå och inte bara sitta stilla. Jag blir uttråkad snabbt och behöver göra något, och att gå och titta på folk och butiker är en helt okej sysselsättning. Det som inte känns riktigt okej är att det är mat exakt överallt. Till vänster sitter ett par medelålders asiater och delar på pommes och pratar glatt. Till höger sitter ett par unga tjejer i min ålder och mumsar på en macka och godis. Vart jag än vrider huvudet så är det mat, mat och mat. Ätande, glada människor. Godbit efter godbit svischar förbi mig, och jag känner mig faktiskt hungrig. Sugen. Men idag är en sådan dag där jag är bestämd och inte särskilt lättfrestad. Men jag hinner tänka många gånger att jag bara vill bli normal, kunna sätta mig ner och fika, äta middag eller mumsa på något gott.

Många tycks tro att jag, eller folk med anorexia i övrigt, inte tycker om mat eller är kräsna. Och jag kan bara säga att folk kunde inte ha mer fel! Javisst, det finns säkert någon, men överlag brukar anorektiker tycka om mat. Vi går och längtar efter vissa rätter, och tänker mycket på mat (såklart). Vi känner oss sugna, och när vi väl äter brukar maten smaka gott. Även mat som man alltid tyckt är sådär smakar gott efter att man inte har ätit ordentligt på länge. Jag kan inte tala för alla, såklart, men efter alla personer som jag gått med i behandling så kan jag säga ganska säkert att överlag så tycker vi om mat.

Att vissa är kräsna är, ibland, en fasad. Men utesluter mat genom att säga att man inte tycker om den, att den är si eller så, att det inte passar. De flesta mår så dåligt av att äta onyttig mat, eller vissa typer av mat, att man avstår. Men det betyder inte att det smakar illa.
Vi kan lätt hänga upp oss på vissa saker. Jag gick i behandling med en tjej som vägrade äta sallad, en annan hade jättesvårt för bananer. Jag har toksvårt för potatis. Någon gång när jag var inne i en riktigt dålig period läste jag någonstans att potatis inte tillförde så mycket, och att man lätt gick upp av det. Och eftersom att jag aldrig har varit särskilt imponerad av potatis blev det då bara något helt onödigt att äta, och nu har jag jättesvårt att äta det.

Förutom att man kan få svårt för vissa rätter eller saker så har de flesta svårt för onyttigheter, och det tror jag nog att många redan känner till. Detta betyder dock inte att man inte kan äta det överhuvudtaget. Ibland känns det värt det, ibland kämpar man på för det man själv vill, och inte det monstret vill. Jag åt flera godisar igår, men jag mådde väldigt dålig efteråt och klarade inte av att låta bli att kompensera.Och jag skäms just nu för att jag är så dålig, att jag ger efter för vad jag själv vill. Men bara för att man har anorexia så betyder det inte att man aldrig äter, eller att man aldrig äter något onyttigt, även om man oftast inte gör det.

Nu har jag tappat bort mig lite, och jag hoppas att mitt budskap inte är alltför luddigt. Jag tycker det är viktigt att folk får veta att man kan äta ibland, även om det är jättesvårt. Ibland är det lättare, ibland svårare. Ibland känner man att det är värt det, ibland inte. Man går ofta in i något slags "mode" och då går det att äta minimalt länge. Det är minst sagt komplicerat, och rätt så ologiskt.