Capish?

"Min behandlare" ringde i går, eller om det var i förrgår. Hon frågade hur det var med mig, och jag frågade hur det var med henne. Hon berättade att jag hade fått en tid för informationssamtal den tredje mars. De har tydligen gjort en hel del förändringar, och så ska jag även få veta när jag får en plats. Sedan småpratade vi lite, som vi alltid gör. Hon är en väldigt intressant person. Snäll, fundersam, omtänksam, intresserad men samtidigt bestämd. Hon var nog den värsta om man inte åt upp - det fanns inte på världskartan att hon glömde bort att man skulle ta igen, och man fick aldrig för lite, om man säger så. Jag minns en gång när jag inte hade ätit upp lunchen (vilket iof hände rätt många gånger). Den här gången var det potatis, som jag har löjligt svårt för, och jag minns inte om jag lyckades äta någon eller om jag lämnade alla. Jag fick iallafall ta igen med världens största jäkla macka, kritvitt bröd och helt enorm. Haha, jag kommer ihåg de andras förskräckta och medlidsamma blickar. Snacka om avskräckande exempel.
Jag åt upp det iallafall, inklusive det vanliga melliset. Det var hemskt, hemskt, hemskt, men det gick. Och jag kan säga att jag verkligen ansträngde mig till det yttersta när hon satt med mig under lunchen, för det var fasiken inte värt det, hur dåligt man än mådde, att behöva ta igen sådär. Men även om hon är hård när det gäller maten, och väldigt klurig med tusentals djupa frågor, så är hon helt enkelt bäst. Och på något sätt känner jag ändå igen mig i henne. Vi tänker ganska lika, och jag förstår hennes djupgående frågor, som många andra blivit helt galna på.

Det som gäller just nu är alltså att på tisdag ska jag och mamma dit på informationssamtal, och efter det vet jag när jag får en plats. Jag ska in på dagsjukvården igen, ungdomssidan, vilket känns bra. De skulle kolla så att de andra var nära i ålder, annars hade jag hamnat i vuxengruppen. Sist jag gick var ju i princip alla väldigt nära mig i ålder, så jag är jätteglad att det verkar vara så även denna gången.
Det som dock inte känns jättebra är att gå tillbaka dit. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig in i den där matsalen igen, det känns helt oöverstigligt. Och så känner jag mig bara helt misslyckad, och inte ett dugg sjuk. Jag känner mig tjock, och löjlig som ska in i behandling när jag inte är underviktig. Detta diskuterade vi dock jättemycket förra gången, och vågen säger iof att jag är det, men ändå. Jag kan inte riktigt förklara det. Alla andra verkar så mycket smalare och sjukare, och så kommer jag där, elefant på trehundraåttio ton och lallar omkring med mina ångestattacker. Känns ju stabilt.

Och det är en annan sak som känns helt hemsk; alla .............................................. ångestattacker. Jag vet inte hur jag ska orka med en gång till. Det är så himla utlämnande, pinsamt och bara hemskt. Noll självkontroll. Och jag får dem ju verkligen i samband med mat, och förra gången så sprang jag ju in och ut i den där jäkla matsalen hundra gånger om dagen i princip. In, ta mat, äta, ut med behandlare och ångestattack, in igen.. Ja, snark. Men så ligger det iallafall till just nu.

Och jag känner att mina blogginlägg blir oerhört sammanhängande. Jag ara skriver det som kommer över mig, och läser nästan aldrig igenom (vilket är ajabajja, och verkligen, verkligen inte hur jag är som person. Jag brukar läsa igenom tusen gånger ungefär, på riktigt).


(100 inlägget!)