Våldsamma relationer

(Skrivet i slutet av februari)

Ett mjukt ljus fyller rummet, ett sådant där som antingen finns tidigt på morgonen, eller när solen håller på att somna efter en lång dag. Mitt rum badar i det gyllene ljuset, och jag skulle aldrig kunna tro att det bara är februari. För några sekunder är det allt som existerar; det vackra ljuset. Ingenting annat. Men snart pockar annat på min uppmärksamhet.

Jag ligger på sidan i sängen under täcket. Hundarna sover fortfarande, och allting är stilla. Jag känner en molande värk på den sidan som jag ligger på, i höftkotan. Konstigt. Hur kan den värka mot min mjuka madrass? Jag ändrar ställning och värken släpper lite, men likt ett argt barn så måste den bara tjurigt värka ett tag till, för att liksom påpeka hur dum jag är som låg på den. När jag vrider lite på mig kommer jag åt ett av mina blåmärken. Just det här är väldigt stort, jag har haft det i minst två veckor nu och den har gått igenom exakt alla färgskiftningar ett blåmärke kan genomgå. Och än visar den inte några tecken på att vilja ta sitt pick och pack och dra. Jag vet inte ens hur det kom dit. Men den kom inte ensam iallafall.

Båda mina knän stryks under med varsitt avlångt blåmärke. Det ena vet jag inte hur det kom dit, men det andra kom på två röda när jag sätt på knäna och surfade vid sängen. Jag satt bara så i några minuter, men blåmärket kom direkt ändå.
Om man tittar noga kan man hitta flera blånader eller märken. Tittar man riktigt nära har jag massvis av små, röda prickar, som jag aldrig har sett förut. Det ser ut som små, blödande sår, och jag har ingen aning om vad de är.

Men jag är van, och besväras egentligen inte nämnvärt av dessa. De är där, precis som mina armar och ben. Om något gör ont så flyttar jag bara på mig för att undvika värken, svårare än så är det ju inte. Alla har vi blåmärken då och då. Och vi vet inte alltid hur de kommit dit. Fast egentligen vet jag, i grund och botten, varifrån de kommer. Även om jag inte riktigt kan förstå det, och den skyldige försöker skyla över det, skylla på mig eller bara totalt få mig att ignorera märkena.

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla min.. Partner. Så låt oss kalla denne A. A kommer ofta med förslag. A finns alltid där. A tröstar mig, hjälper mig och bryr sig om mig. Vi kan prata med varandra, diskutera och analysera saker i mitt huvud. Ingen annan hör oss, men A har funnits där för mig länge. Ett tag försvann A nästan helt, och då mådde jag ovanligt bra - tills en dag, då jag träffade på A som hastigast. A ville gärna se hur det var med mig, så jag fick besök, och på något sätt blev besöken allt tätare och allt längre, tills vi hade flyttat ihop igen. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men nu finns A alltid hos mig. Och jag känner mig trygg. Jag vet vad som förväntas, hur jag ska bete mig och leva. För A finns alltid där och vakar över mig, viskar lätt i mitt öra, rör mig lätt och visar mig i rätt riktning. Varsamt och kärleksfullt.

Men.. Det finns en annan sida av A, och den sidan har jag svårt att se, kanske vill jag inte riktigt se den. A säger alltid att det är mitt fel, och jag är så van vid det nu att jag förstår att det är så det är. A kan mjukt och hånfullt påpeka hur ful, tjock, äcklig och misslyckad jag är. A lägger armarna runt mig, leder mig till spegeln och står sedan bakom mig, med ett lugnt leende på läpparna. Vi tittar på mig båda två, och A kan tyst viska att jag bara är helt fel på alla sätt. A lägger orden i huvudet på mig, tvingar mig att tänka dem, tvingar mig att applicera dem på mig. Fast jag vet ju att A har rätt. Jag vet redan om alla hemskheter med mig, hur ovanligt urdålig jag är, oavsett vad alla runtom mig säger. För A finns trots allt inom mig. A vet.

Ibland blir A arg. Oftast blir hon bara läskig och elak, hånfull och lugn, trots sin ilska. Men ibland kan A inte hålla sig, och då exploderar hon inuti mig. Jag kan aldrig springa ifrån hennes ilska. Jag kan inte kasta mig undan A's tortyr. Jag kan inte komma undan slagen, och framförallt kan jag inte komma ifrån hennes psykiska misshandel. Jag är fast med detta skräckinjagande, galna monster inuti mig, som tar ut allt på mig. Och A kan ta över mig, styra mig. Hon tränger undan mig själv och låter sitt mörker spridas, så att jag själv inte får plats. Och jag vet ju att jag förtjänar det.

Så egentligen vet jag varifrån min smärta kommer. Innerst inne vet vi båda att det är A's fel, men hon skulle aldrig erkänna det. Hon släpper mig aldrig frivilligt, och hon har växt sig så stark. Om jag försöker rymma släpar hon tillbaka mig, rätt och slätt. För henne är det enkelt, hon suger ut all min styrka. Och vi vet båda två att hon har övertaget, och det är hon så nöjd över. Genom allt hon gör inuti mig påverkas även mitt yttre. Hon förbjuder mig att göra alltmer, och hon arbetar hårt för att vi ska vara ensamma. För att jag ska bli en fånge i mig själv. Och jag följer trofast hennes fotspår, mina fotspår. För allt det som var mitt, allt det som var jag, ligger slängt i ett hörn, långt inuti mig. Hon låser in mig inuti mig själv. Men jag tycker om henne. Hon hjälper mig, och det är hon som har rätt. Fast ändå inte.

A gillar inte det här inlägget. Jag gillar det inte heller. Det känns konstigt, och alldeles för avslöjande. Som att blotta hela sitt inre, fast jag visste inte ens att det fanns där inne. Min avsky för A finns knappt längre, bara en svag låga. Jag är ingen kämpe just nu. Men det kommer. Jag tänker bryta mig ut. Jag tänker inte leva i en relation där jag blir misshandlad varje dag. Jag tänker inte bli misshandlad till döds.