Viktnedgång & vård

(Det här inlägget kan eventuellt uppfattas som triggande, så om det är någon som har en dålig dag ska ni kanske inte läsa det just nu).

Idag var jag alltså på ett "undersökningssamtal". Det var en annan läkare än förra gången, och hon var jättebra. De flesta som jag har träffat på Capio har hittills varit väldigt bra; vad jag kan komma ihåg har det bara varit en som jag inte var jätteförtjust i, men hon var fortfarande snäll. Hon hade bara.. Lite dålig förståelse för sjukdomen, även om hon försökte. Hur som, den här läkaren var iallafall bra. Hon frågade mycket frågor, precis som det var förra gången. Lite hade hon dock redan från gamla samtal, och det gick fortare än förra gången eftersom att jag vet så mycket mer nu än jag gjorde då..

Precis som förra gången fick jag efter ett tag följa med till ett undersökningsrum. Jag blev vägd, i underkläder as always (avskyr det, känner mig alltid så tjock, och det ska visas upp för den som tar vikt..), och hade till min förvåning gått ned i vikt. På tretton dagar har jag gått ned 2 kilo. Å ena sidan kändes det bra (tyvärr mest bra), men samtidigt lite skrämmande.. Hittills har jag gått ned ungefär ett halvt kilo i veckan, men nu verkar det ha rusat. Min mens hoppade dessutom en månad, det kommer mycket mindre och jag får inte ont längre (vilket jag iof inte (!) klagar över).
Förutom det lyssnade hon på lungor och hjärta, vilket var okej. Jag fick gapa, och göra det här "aaa" som barn på film alltid gör när de är hos doktorn. Om ni inte har gjort det någon gång när ni blivit undersökta så kan jag säga att det är riktigt pinsamt, haha, jag är så dålig på det! Hon kom iallafall fram till att jag var uttorkad, men att hjärta och lungor lät bra. Tack och lov!

Efter undersökningen gick vi tillbaka till samtalsrummet, pratade lite till, tog in mamma som blev lit informerad. Sedan var det, såklart, dags att gå till labbet och ta blodprov. Jag svimmade nästan i stolen, på riktigt, jag är så fruktansvärt spruträdd! Jag försökte fråga om det verkligen var nödvändigt, så hon kollade upp när jag gjorde det senast (och såg väl att det provet faktiskt visat på lite grejer), så jag var tvungen att ta det igen. I sann "jag fyller tjugo år i år"-anda så höll jag mamma i handen och fick nästan en panikattack. Jag känner mig bara en gnutta löjlig. Men sjuksköterskan var jättebra, och det gick över förväntan. Jag glömde ta hennes namn, ska jag dit igen måste hon ta provet i fortsättningen.

Vi kom förresten fram till att jag ska in på dagsjukvården igen. Det kommer bara kännas så himla konstigt. Jättekonstigt. Jag kan inte riktigt förklara det. Att gå tillbaka dit, träffa alla behandlarna, börja om, gå i alla grupper igen.. Slås av doften och minnen varje gång jag stiger ur hissen, och gå in i matsalen igen. Jag hade lämnat det där bakom mig, så det känns bara hur konstigt som helst. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig in i den där matsalen igen, jag tror att jag kommer få ett sammanbrott eller något. Jag har ju inte direkt övervägande positiva minnen ifrån den där matsalen direkt.
Och sen blir det jättekonstigt att gå där igen när inte de andra är där.. Det är Capio, med alla mina vänner. Nu kommer det vara en massa nya. Konstigt!

Nu när jag skriver om det börjar jag inse att jag ska tillbaka dit, för det har jag inte riktigt kunnat göra. Jag ser mig inte som sjuk, men innerst inne vet jag ändå att allt inte är som det ska. Man kan tycka att det bara är att se till fakta, jag mår dåligt i samband med mat, jag går ned i vikt och har alla andra symptom och grejer. Jag inser det, men jag kan inte koppla ihop det med mig, eller som en sjukdom som jag har. För jag äter ju, och då kan jag inte känna mig sjuk.

Ja, vi får se vad som händer nu. Nästa vecka ska läkaren ringa, så får jag veta mer om när jag kan förvänta mig en plats och så vidare. Time will tell.