Back to basic

Såhär mycket kan man ju misslyckas också. Det hela känns dock jätteöverdrivet, jag har knappast gått ned så mycket och jag känner mig inte sjuk. Men jag vet ju hur jag egentligen ska äta, och jag vet att jag inte gör det. Jag känner mig trött och halvförkyld ofta, får huvudvärk. Och är inte mig själv, så som jag vill vara. Men det känns som om dem inte kommer att tycka att det är allvarligt eller så, och jag vet inte varför, men det känns jättejobbigt. Så kände jag förra gången också. Att jag inbillar mig, att det inte är något, att mamma oroar sig i onödan och att jag går på någon inre känsla som inte stämmer. Men men, jag ska dit iallafall, och så får vi se. Jag har svårt att tro att jag får vård, kanske samtal eller eventuellt dagvård. 

Även om det känns normalt så vågar jag inte boka in saker eftersom att jag inte vet vad som kommer hända. Skulle jag inte få någon behandling så skulle det gå rakt utför, så som sagt så ska jag dit iallafall och se vad de säger. Jag vill inte tillbaka till dagsjukvården för det skulle bara kännas konstigt och som världens största misslyckande. Men jag är inte säker på att dagvården skulle hjälpa.. Samtal skulle inte göra det, det är ingen vidare skillnad mot vidmakthållande känns det som.

Förresten, jag vet inte om jag skrev det förut, men "min behandlare" (som ju inte är min behandlare längre, men ja, jag skriver det iallafall) pratade med enhetschefen, och de tyckte att jag skulle avsluta vidmakthållande och skicka in en egenanmälan (vilket jag gjorde tillslut).

Mm, ja, så bra går det just nu!

Och ett till förresten - jag kom på att jag kommer behöva ta ett blodprov igen för att de ska kolla eventuellt kalium/D-vitamin/etc-brist. Jag är så överdrivet spruträdd (speciellt för blodprov) att jag dör. Jag blir helt kall och får svårt att andas bara jag tänker på det. Så jag lär ju få en ångestattack när jag ska ta det och skämma ut mig, yay! (Jag låter som värsta psykfallet).