När döden knackar på

Just nu känner jag mig ledsen. Rädd och orolig för monstret därinne som bidar sin tid. Jag är orolig för att det växer. Rädd för att den ska ta kontrollen. Jag vill inte. Jag vill. Jag, jag vill inte. Jag försöker intala mig det, dra mig tillbaka när det onda därinne drar mig mot mörkret. Viskar "vad vill du egentligen?" och kämpar mig tillbaka, sliter min arm ur monstrets grepp. Struntar i dess långa, spetsiga naglar som gräver sig in i min hud, river upp och lämnar stora, värkande sår.

Trots att jag blöder, att smärtan skriker inom mig, så står jag en bit ifrån det ursinniga monstret. Men jag är rädd, och när ursinnet lagt sig ger monstret mig ett kryptiskt, iskallt hånleende. Stora, gula tänder som ler mordiskt mot mig. Ögonen är bara svarta springor, och monstret är täckt i en svart kappa, med ruttnande och blekgrå hy. Fingrarna är krökta med de smutsiga och mycket långa naglarna som även de börjat böja sig. Luften dallrar av återhållen ilska, och av känslan av någon som vill en riktigt illa. Som bara väntar på att få ta ett nytt stryptag, trycka ned mig och bara få härja fritt. Monstret är så ont, så elakt, och det skrämmer mig. Det skrämmer mig hur starkt det är, hur det bidar sin tid och hur det då och då slår till med full kraft.

Numera är monstret ganska närvarande. Det har hämtar nya krafter, erbjuder massor av tips och råd. Slänger fram saker rakt i ansiktet på mig, gör mig så illa den kan men låtsas samtidigt bry sig och vara snäll. Den säger med mjuk röst vad jag borde göra, lägger fram bra idéer samtidigt som den sticker en kniv i mig, eller kastar saker rakt i ansiktet. Skadar mig, tröstar mig, hjälper mig (fast den skälper mig!). Får skräckinjagande raseriutbrott inuti mig, som jag inte kan komma undan. Den kastar sig över mig med full kraft, hamrar, slår, skriker och är helt galen. Och plötsligt slutar den, blir bara läskigt lugn och bitsk. Lämnar mig med en drypande, hotfull kommentar om vad som kommer hända och att den kommer tillbaka.

Ofta kommer monstret insmygande, knackar lättsamt på och får mig att gå på dess förslag. Men jag blir allt svårare att fånga i fällorna, kommer på mig halvvägs och då smäller det. Monstret får raseriutbrott direkt, ögonblickligen. Men den kommer tillbaka hela tiden, pockar på, petar på mig, lägger sig, kommer med förslag, och lurar mig. Lurar mig, lurar mig och lurar mig. Börjar leda in mig på vilovägar, och jag måste hitta tillbaka varje gång. Inte luras av något som finns inuti mig.