Tvång

Bilen brummar tyst på mot sitt mål. Vi är på väg hem efter vår dagliga hundpromenad. Solen skiner, fåglarna har kvittrat konstant och det är faktiskt vår i luften, trots att det är i slutet av februari.

När vi kommer hem är det inte jättelång tid kvar tills jag ska iväg med min storasyster och hennes kompis, så mamma säger att jag sak gå upp direkt och fixa, så tar hon hundarna. Även om jag inte gör det så räknar hon alltid med alla mål, vilket kan göra mig arg, även om hon inte gör det på något provocerande sätt. Det är väl egentligen det, att hon gör det så naturligt, som gör mig irriterad. När hon nämner tiden, att vi måste hinna få med lunchen eller något så kan jag känna ett sting av irritation eftersom att vi båda vet att jag inte vill ha någon lunch, att jag bara kommer må jättedåligt om jag äter. Fast innerst inne så är det kanske inte jag, utan monstret som tar över och låter sina känslor skuffa undan mina. Jag är inte en lättirriterad person.

När vi kommer hem går jag faktiskt in för att fixa lunchen. Jag gör oftast inte iordning maten själv längre, eftersom att jag inte räknar med att jag ska äta den. Men idag tänker jag göra det, även om det inte blir av den storlek som alla andra vill. Men när jag står där och tar ut maten så kommer mamma upp; hon som skulle fixa hundarna. Och jag känner direkt att jag får panik, att jag inte kan äta, att jag blir irriterad. Ja, egentligen i omvänd ordning. Irritation, jag vill inte/kan inte, panik. Jag ställer snabbt in burken med rester och går därifrån, varpå mamma direkt frågar om lunchen. 

När jag kommer tillbaka vet jag redan att det kommer stå en måltid, som jag inte vill ha, och vänta på mig. Jag tar med den till soffan, och känner en våg av panik och stress forsa fram genom mig. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag är redan så äcklig och tjock, och det enda jag gör är att äta och gå upp i vikt. Nu har jag inte vägt mig sedan undersökningssamtalet, eftersom att vi inte har haft en våg på snart ett år, men varenda dag ser jag och känner jag att jag går upp i vikt. Och det är hemskt. Trots detta så äter jag lite av maten, som jag gör varje dag, och inuti mig säger den/hon/det föraktfullt att jag är dålig, äcklig, idiotisk och har dålig karaktär. Att jag kommer vara den minst smala när jag börjar behandlingen, att jag inte alls väger för lite (och därför inte bör få behandling) osv osv. Och ja, jag håller med. Jag har knappt ett BMI på 19, och jag känner mig bara helt misslyckad och så jävla löjlig. Jag känner bara att jag inte är sjuk. Jag äter hela tiden, och om jag äter kan jag inte vara sjuk.

Hur som helst, nu spårade det helt, men det jag skulle komma fram till var att jag har verkligen svårt för att äta på andras villkor. Under "tvång". Egentligen så är det väldigt svårt att verkligen tvinga någon att äta, men psykiskt tvång/påpressningar fungerar ju också. Speciellt på mig. Och det är det jag får panik av, att inte kunna välja själv.