Mattillåtet; Självsvält - anorexi

(Tankar efter att ha läst kapitlet "Självsvält - anorexi" i Gisela van Der Sters bok Mattillåtet).

"När man har anorexi vill man inte ge upp det man har kämpat för under så lång tid, och framför allt inte om man inte vet vad som kommer att hända när man gör det" - (Gisela van Der Ster 2014, 54).

Anorexia och olika ätstörningar kan verkligen se olika ut. För mig tog det lång tid innan jag verkligen kunde börja inse att jag eventuellt var sjuk - från början fanns det inte i min värld. Rent logiskt har jag ju såklart alltid vetat att jag behöver äta, men desto sämre jag har blivit desto mer har jag bara sett det som något onödigt som gör att jag går upp i vikt. Okontrollerat, eftersom att det är så gott att äta när man inte äter som man ska. Jag har aldrig känt en rädsla för att inte vara hungrig till nästa måltid, men jag har hamnat i det tvångsmässiga mönstret med mattider i omgångar. I vissa perioder har det varit viktigt, i andra har det bara handlat om att inte äta någonting alls.

Det nämns i boken att många med anorexi måste hålla vikten under det normala för att visa att de mår dåligt, men det har aldrig fallit mig in. Självklart tycker och tror jag att folk inte kommer tro att jag är sjuk med tanke på hur jag ser ut, men oavsett hur lite jag har vägt har jag aldrig sett mig som smal. Jag har alltid skämts över kroppen och tänkt att jag bara goffar i mig. Det har alltså heller aldrig handlat om att jag vill vara smalast, även om jag jämför mig väldigt mycket med andra människor. Men jag kommer alltid fram till att de är smalare, eller åtminstone mycket vackrare, snällare, smartare och bättre människor än mig. För mig har det varit en svaghet att visa eller uttrycka att jag mår dåligt. Om andra gör det är det såklart inget konstigt, men för mig har det varit väldigt förbjudet, och om jag har behövt säga att jag inte mår så bra eller visa det har jag fått väldigt stark ångest.

När jag gick i behandling tyckte jag det var väldigt jobbigt när jag misslyckades eftersom att jag vet att det är jättejobbigt att sitta och äta ("trycka i sig", som många tänker), och så är det någon annan som inte äter. Det är en väldigt utsatt situation, och jag mår faktiskt jättedåligt bara av att tänka på de gånger jag inte ätit upp. Jag har mått så dåligt över att jag skadar och förstör för andra, för mina vänner, för andra människor som har det svårt. Jag förvärrar deras situation, och det har varit väldigt svårt för mig. Om jag åt upp fick jag jättemycket ångest, om jag inte gjorde det fick jag jättemycket ångest. Jag kom liksom inte undan hur jag än gjorde.

"Visst mår man dåligt när det i ens inre ständigt pågår en kamp mellan förnuftet och känslan. Förnuftet inser och accepterar kroppens behov, medan känslan utsätter kroppen för regelrätt tortyr genom att kämpa emot dess behov. Man slits mellan de båda viljorna - som kan upplevas som två ständigt pågående monologer - med både fysiskt och psykiskt lidande som följd".

Kroppen vill, vill, vill äta och känslan vägrar. Det känns hemskt efter att ha ätit, och ofta som en förlust av kontrollen. I boken står det att vissa kan begränsa sömn, vilket jag på sätt och vis har haft tendenser till. Jag har fått otroligt dåligt samvete och mycket ångest om jag sover för länge, men samtidigt har jag haft väldigt mycket problem med sömnen och därför har det inte hänt så ofta.

Något som jag verkligen känner igen mig i är att jag alltid sagt att allt är bra, och jag har väl trott rätt mycket på det själv. Även om det känns hemskt väldigt ofta så har det varit normalt. Jag har bara kört på och inte brytt mig om mig själv, inte lagt tid på att ta hand om mig eller tycka om mig. Det är som om man lever i huvudet, och kroppen är bara en snuskig, efterhängsen blobb som hänger efter en. Jag förstår inte hur jag har kunnat vara så ignorant och hänsynslös mot min kropp, och det gör mig ledsen att tänka på det. Jag börjar tycka om mig själv och kroppen, även om jag har mycket kvar att jobba med. Den är liksom där för mig hela tiden och ställer upp.

I perioder har jag ätit lite av det jag vill, och i andra perioder har jag ätit väldigt restriktivt (det vill säga att jag uteslutit många livsmedel). Det har varit olika hur lite jag har ätit, om jag fastat och så vidare. Jag har alltid ätit när jag varit med andra, så att de ser mig äta. Ibland har jag kräkts, ibland har jag motionerat, ibland har jag inte gjort någonting utan låtit det vara men mått väldigt dåligt. Jag har tyckt att jag har tagit stora portioner, men när jag började i behandlingen så kan jag ju säga att de portioner jag skulle äta där var, i mina ögon, gigantiska. Gigantiska. Jag kommer aldrig glömma min första lunch, jag hade nog ätit tiomålet där, så lunchen var den första riktiga portionen mat. Jag hade halvportion men när jag satte mig ner och skulle börja så höll jag på att dö. Det var helt omöjligt. Bara att plocka upp besticken och i och med det bestämma sig för att försöka var så galet svårt. Jag kände att jag inte hade någon kontroll alls, och den där jättestora portionen skulle aldrig gå. Och det slutade med att jag började gråta, trots att det är det sista jag gör. Jag gråter knappt inför familj eller vänner heller, det händer väldigt sällan.

Trots att jag uppenbarligen inte har tagit normalstora portioner så har jag inte tyckt att andra överäter eller är tjocka. Alla mina konstiga idéer rör bara mig, och varför vet jag inte. Jag har aldrig föraktat någon för hur de äter, snarare avundats. Jag har sett hur andra äter och har inte kunnat förstå hur det går till. Jag har bara kunnat tänka att jag kommer aldrig kunna äta så utan att bli hur tjock som helst. Och jag har varit helt övertygad om, och det är inte helt borta. att jag går upp i vikt efter en macka, eller en måltid. Att min kropp lägger på sig det där direkt och fastnar där. Det är vad jag har sett när jag har speglat mig (och spegeln har jag fortfarande stora problem med).

Något annat som boken tar upp är att vissa inte vill att deras matvanor uppmärksammas, och så har det varit för mig under många år. När människor för flera år sedan började kommentera så smått hur jag åt, drog jag öronen åt mig och visade inte hur jag åt. Och det egentligen utan att riktigt tänka på det, eller hur man ska säga. Det bara blev. Jag har dock alltid undvikit att ljuga, men jag såg dock annorlunda på saker än andra. Om någon frågade om jag hade ätit så sa jag nästan alltid ja. För det hade jag ju. Antingen hade jag ätit ett russin innan, eller en frukt, eller så åt jag igår eller i förrgår. Och det, för mig, var "ja, jag har ätit". Jag har inte kunnat se det som en lögn förrän nu, men jag är fortfarande fast i det där diffusa. Om någon frågar mig nu om jag har ätit vet jag att de syftar på den senaste/närmsta måltiden, men tänket finns fortfarande kvar. Men jag håller mig stenhårt till att äta sex gånger om dagen.

Hur som helst, det där med att dölja sina matvanor. Jag vet att folk inte förstår i vilken grad ätstörda personer drar det där till. Jag körde länge med att jag la upp mycket mer än vad jag ansåg var en normal portion (jag tror dock att det nästan alltid var en liten portion eller nästan normal). Jag la upp mycket grönsaker och det som anses nyttigt. Sedan åt jag långsamt, delade maten, tryckte ihop den och ja, gud vet allt. Det går ganska automatiskt. Och tyvärr har det ofta funkat. När kroppen står i svält så tänker man så. Mycket. På. Mat. Mat, mat, mat mat. Och hur man ska undvika att äta, hur man ska äta, vad, när och så vidare.

Jag hade bättre koll på vad vi hade hemma i kylen/frysen/skafferiet när jag var som sjukast än nu, när jag verkligen håller på att bli frisk. Jag smugglade ut mat, gömde det ganska avancerat i soporna och ställde i ordning så att det såg ut som om jag hade ätit. Jag hade koll på hur full eller tom diskmaskinen var så ingen kunde hålla koll på om det fanns disk efter mig eller inte. Så när det kommer till sjuka personer, om man misstänker eller ser små, små tecken på en ätstörning, så vet du aldrig om personen har ätit om du faktiskt inte ser det med dina egna ögon. Man utvecklar otroliga strategier, tyvärr. Jag kunde göra mig av med mat när jag satt vid ett fullt bord utan att någon märkte.

En sista viktig sak som boken tar upp är beslutsångesten; vad man än väljer hade man alltid kunnat äta något annat. Något godare, något nyttigare, något mindre. Det är väldigt svårt att bestämma sig när det kommer till mat (om man inte bara äter vissa saker, som jag gjorde i perioder. Det brukar vara ganska vanligt). Och jo, smaken försämras. Jag har under flera år gått runt och undrat vad fasiken som hänt med körsbären; de smakar ju ingenting. Jag kommer ihåg hur goda de var, men har inte ätit något i närheten sedan jag var typ tolv. Och det är inte det enda kan jag säga. Så det hoppas jag ska återställas :)

Det här inlägget blev kanske lite konstigt, jag hoppas att det inte är otydligt. Jag får så mycket tankar när jag läser boken, men jag glömmer bort det, så jag måste skriva efter ett ha läst ett kapitel.