Ibland så känner jag mig så glad över att jag överlag är väldigt glad. Jag blir liksom glad över min lycka, att känna äkta lycka, äkta känslor, som känns i hela kroppen. När man är sjuk tror man att man är glad, men det är man inte. Och när man är som gladast är det ingenting, verkligen ingenting emot hur man känner sig när man äter. Man kan inte veta förrän man testat, och då måste man testa fullt ut. Jag är inte helt frisk, men jag är påväg. Och jag börjar redan känna stora skillnader.
Jag tror att jag skriver mycket negativt här, men det är för att jag vill komma ihåg sen och kanske hjälpa andra att veta och minnas hur det var. Det är inte bara så att man bestämmer sig för att "nu ska jag bli frisk", isåfall skulle alla bli friska på ett kick, och aldrig gå i behandling flera gånger (eller ens gå i behandling).
Men jag är glad, och det tänker jag fortsätta att vara. Jag tycker att mer och mer saker är roligt, och får upp intresse för saker som jag egentligen tycker är kul, men som hamnar i skymundan. Ätstörningen tar så himla mycket ifrån en. Den har tagit så mycket ifrån mig. Den kan verkligen bara svälja och stuva undan hela ens liv. Men nu är det totally slut på det. Jag är glad, och tänker vara glad. Och ska jag vara ledsen ska det inte vara pågrund av någon anorexia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar