Åttahundra grader

Jag går och lägger mig, och håller på att svettas ihjäl. Jag måste ha öppet fönster, kan inte ha på mig någonting och djuren kan inte ligga bredvid mig. Så fort någon av dem kravlar sig intill håller jag på att dö av värmeslag, och måste, tyvärr, flytta på dem. Det slutar dock med att jag tillslut ger upp, eftersom att de är ganska bestämda med att de ska ligga så N.Ä.R.A som möjligt. Jag älskar att ha hundarna och katterna hos mig, och jag vill inte behöva flytta på dem. Jag accepterar att jag inom en snar framtid kommer att smälta bort och försöker istället sova. Som varje kväll. Kväll, efter kväll, efter kväll, efter kväll..

Jag vaknar flera gånger per natt, och antingen fryser jag eller så är jag varm - och även om jag känner mig normal i temperaturen så vaknar jag ändå. Jag håller på att bli galen. Jag klär av mig, byter kläder, klär mig lättare, kortare, tunnare, mindre. Får ännu mer ångest av att se hela kroppen hela tiden, och att alla andra gör det. Jag är uppblåst nästan hela tiden och har tidvis väldigt svårt att förhålla mig till kroppen. Det är svårt att förstå för utomstående, men för mig är kroppen en mycket, mycket stor källa till ångest. Jag ser bara att jag är tjock (men jag har blivit mycket bättre på att tänka att "nej, du är inte det. Du är fin. Du är inte tjock, du är uppsvälld, det kommer lägga sig". Och det hjälper faktiskt, för då spinner jag inte vidare på paniken).

Den här veckan var jag hos Gisela igen och tog upp det här med att jag blir så galet varm. Dels tycker jag att det är jättekonstigt att jag blir såhär varm eftersom att jag aldrig har haft det på det här sättet och så ihållande. Jag har alltid frusit väldigt mycket och väldigt lätt. Det är jag som gått runt med tjockkläder när andra går runt i korta och tunna outfits. Dels är det konstigt eftersom att min normaltemp har legat runt 35-35,5 i flera år. Jag har fortfarande lite svårt att tro på det, men jag har tagit tempen varje morgon och kväll i perioder för att se om det stämmer eller inte, och det har alltid legat där, förutom när jag känt att jag måste ha feber. Men jag tvivlar lite på allt sånt där, hehe.

Gisela sa att det antagligen var min blodcirkulation som höll på (eller ja, hon sa det ju mycket bättre än så, men jag minns inte vad hon sa). Jag fick som uppgift att trampa tjugo tramp innan jag gick upp på morgonen, och än så länge har det fungerat. Efter fyra dagar ska jag öka till trettio, sedan fyrtio osv. Inte mer än femtio. Jag tror att promenaderna säkert spelar in lite men de där trampen verkar redan fungera. Jag vet inte om det kan hjälpa så snabbt, eller om det kanske höll på att bli lite bättre innan i och med promenader och så. Ingen aning, men skönt är det :) Jag har oroat mig väldigt mycket över att jag ska behöva leva med värmeslag resten av livet (och sen har jag panikat över att det är för att jag har blivit så tjock som det är så, och att jag är överkänslig och gnällig och därför blir extra varm). Väldigt logiskt.. Men sjukdomen är inte logisk alls. Den bara kör över en, men nu är det jäkligt slut med det.

Så jag är så, såååå glad att inte vara så himla varm hela tiden. Det låter som en liten sak, men det känns som om man brinner och om någon annan rör en så börjar man svettas direkt för att det blir så varmt. Och svettas gör man ändå faktiskt, för att man är helt överhettad. Svettig och varm och usch. Huden känns som om den brinner. Men nu hoppas jag att jag slipper det, och jag är som sagt så glad över det!