Feber

Det börjar med att jag vaknar med feber. Eller, egentligen börjar det med att jag inte kan sova, som vanligt. Så det är inget ovanligt. Men den här natten blir jag varm, sedan kall, och varm igen. Jag blir iskall, vaknar, drar på mig täcket och börjar svettas direkt. Verkligen direkt. Det känns som om jag ska dö av värmeslag. Så jag drar av mig täcket. Flyttar på hundarna som ligger tätt intill mig. De ser sig yrvaket omkring, ålar sig intill mig igen och suckar nöjt. Jag suckar. Men inte nöjt. Jag vill ha hundarna intill mig, men det går inte. Jag försöker flytta på dem igen, men någon ålar sig alltid yrvaket tillbaka och trycker sig intill mig. Jaja.

När jag slutligen vaknar tidigt nästa morgon och känner att "jag kommer inte kunna somna om, och även om jag kunde så vaknar jag hela tiden". Så går upp. Trots att fönstret stått öppet hela natten så är det varmt. Och det är ännu varmare i resten av huset. Jag håller på att smälla av. För första gången på länge går jag omkring i korta sovshorts och ett väldigt lätt linnet. Även om det bara är min familj som är hemma, och kanske någon av våra närmaste vänner, så är det jättejobbigt att gå runt och visa upp hur tjock jag är. Trots att det är de människor som står mig närmst. Och jag skäms över det också. Men så fort det kommer någon annan håller jag mig undan eller drar på mig långbyxor. Och svettas till döds. Men det går verkligen inte, det går bara med vissa som jag verkligen tycker om och litar på.

När jag säger att jag svettas till döds så menar jag det nästan helt. Det rinner. Och det rinner även om jag har ett jättetunt, fladdrigt linne som egentligen knappt nuddar kroppen. Det bokstavligt talat rinner om ryggen. Och jag har svårt att acceptera att jag har feber. Jag tänker för det mesta att det här handlar om att jag gått upp så mycket i vikt, och då blir man varmare. Jag kommer ha det såhär jämt, eftersom att jag måste leva med en tjock kropp. Men så försöker jag tänka att det inte är så. "Du är inte tjock. Du är fin. Din kropp håller på att bli frisk". Det funkar lite. Ibland. Men jag har svårt att helt övertyga mig själv.

Som vanligt så misstror jag att jag är sjuk; om jag bara ignorerar det och kör på så kommer det gå. Jag hamnar i mitt vanliga mönster ibland, men annars lyckas jag faktiskt ganska bra med att lyssna på kroppen. För jag orkar egentligen ingenting. Och det är hemskt. Jag får så dåligt samvete och känner mig så lat och urusel. Jag sitter bara still, svettas och äter. Typ det mina dagar går ut på. Men så försöker jag att tänka om. Jag tar hand om mig själv. Jag är inte dålig. När andra som jag känner är sjuka tillåter de sig att vara totaldäckade. Jag måste också göra det. Men det är så erbarmligt tråkigt!