Ju närmre botten man kommer, desto mer dum i huvudet blir man

För sjuka kan detta eventuellt vara triggande

Jag såg ett klipp nyligen från Nyhetsmorgon (tror jag att det var), om en tjej som heter Vanessa och som hade haft anorexia. Hon sa något i stil med att "ju närmre botten man kommer, desto mer dum i huvudet blir man", och det stämmer verkligen. Desto sämre du mår, desto mer tappar du greppet om dig själv.

Jag har varit sjuk under många år, men det har gått som i omgångar. Först blev jag sjuk, och då var jag dålig i några år, men jag förstod det inte riktigt själv. Jag tyckte att jag var jättetjock, samtidigt som jag såg bantning som något "förbjudet"/dumt - jag var övertygad om att mina föräldrar aldrig skulle gå med på något sådant. Men från början såg jag det alltså inte som bantning; jag vägde mig inte ens särskilt ofta. Jag försökte bara att minska på portionerna. Samtidigt som det här hände, i sjuan, så led jag av en depression, som man utrett i efterhand. Jag höll masken väldigt bra, och även om min mamma förstod att allt inte stod rätt till så tyckte psykologerna och läkarna att jag var en lite väl allvarlig och stressad ung tjej, med en orolig mamma. Inte mer än så. Jag höll masken väldigt bra, och ärligt talat så förstod jag inte hur dåligt jag mådde. Jag körde liksom på. Mitt fokus var att vara duktig och prestera på topp. Jag förstod inte hur människor kunde tycka om mig, och jag tyckte jag var så förskräcklig att jag varje dag uppriktigt tyckte synd om alla som var tvugna att ha mig i sitt synfält.

Jag vet ärligt talat inte vad jag har vägt när jag har vägt som minst. Dels har jag inte alltid varit besatt av vågen, och dels har jag inte trott på den, så det är inte alltid jag lagt vikten på minnet. Inte från början iallafall. Jag vet att jag sagt att jag vägt 45 som minst till min längd, men det stämmer inte helt. När jag sa det så var jag väldigt fast i ätstörningen, och jag trodde inte på vad vågen visade, så jag la på x antal kilon. Men egentligen är vikten orelevant i alla lägen förutom när det gäller ens hälsa. Det är viktigt - jätteviktigt - att ha en hälsosam vikt, men vikten kan inte säga hur sjuk man är.

När jag väl började förstå att allt kanske inte var helt normalt med mina matvanor så hade jag börjat i gymnasiet. Jag vet faktiskt inte riktigt när jag började inse det här dock. Jag började få lite små tankar om att kanske berätta, men så fort den tanken snuddade vid mig barrikaderade ätstörningen hela hjärnan och hackade sönder tanken i småbitar. Hånskrattade åt mig, och slukade mig helt. Jag hjälpte till att trycka ner mig själv för att ha tänkt sådana dumma tankar. Jag var ju tjock, ful och helt opålitlig. En hemsk människa, inte värd någonting. Oälskbar och äcklig. Och dessutom inbillade jag mig saker, försökte få folk att tycka synd om mig. Jag är inte en sådan som föraktar människor, men jag hyste ett sådant självförakt mot mig själv att det är galet. Jag kommer aldrig någonsin hysa ett sådant förakt mot någon, som jag hyste mot mig själv.

Tillslut, i trean, så tog jag tag i mig själv och skickade in ett mejl till Capio under en sömnlös natt. Det var så svårt, och jag var så arg och äcklad av mig själv som var så ömklig. Som hittade på problem som inte fanns. Men någonstans lyckades jag ändå ta min envishet och bestämma mig att det där mejlet skulle skickas. För, såklart, ångrade jag mig direkt när jag börjat skriva första ordet. Men trots att ätstörningen försökte rycka bort kontrollen från mig höll jag den ändå kvar, en liten gnutta, som gjorde att mina fingrar skrev och sedan klickade på "skicka".

När jag skrev vägde jag inte särskilt lite. Jag hade lyckats "ta mig ur" en omgång för en kortare period, och låg i min nedre normalvikt, men var påväg att bli sämre igen. Och jag ville inte, jag var så trött på att svälta. Jag kände hur dåligt jag mådde av det (fast jag förstod inte hur dåligt jag faktiskt mådde av det. Inte alls). Så jag skrev, och morgonen därpå ringde Capio och ville att jag skulle komma in för bedömning. Jag ville inte, men hummade lite medhållande. Tack och lov märkte en av mina vänner att det var något, så hon erbjöd sig att köra mig hem så kunde vi prata. Jag slingrade mig lite först, men gick sedan med på det. Och så berättade jag för henne, för jag visste att jag inte skulle gå på mötet annars. Och när vi stannade på uppfarten hemma hos mig gav hon mig en kram och sa att jag var tvungen att berätta för min mamma. Att hon skulle göra det annars. Jag är så tacksam för att min vän är så modig, och det hjälpte mig jättemycket då. Jag, som alltid gjort saker direkt, drog ut på det hela tills dagen innan mötet. Mamma fick veta det halv ett på natten, en onsdag, precis innan vi skulle gå och lägga oss. Jag kunde inte säga något, utan gav henne brevet med kallelsen.

Hon hade haft sina aningar om det här med maten, men läkarna hade tyckt att hon var överdrivet orolig. Läkaren på kliniken tittade igenom gamla tester som gjorts på mig, och det står t.om i journalen att min mamma frågat om ätstörning, och hon var tydligen riktigt arg när hon ringt mamma och berättat att testerna tydligt visat att jag hade en ätstörning (och vikten likaså. Vi hade åkt in när mamma tyckt att jag var väldigt smal). Vården hade lyssnat på mig, en trött och underviktig trettonåring med en orolig mamma. Trots testerna, trots vikten, trots ringarna under ögonen. Jag tyckte ju att jag åt ordentligt då, och det var vad jag svarade när de frågade. Men som anorektiker/ätstörd så tycker man att man äter långt mer än tillräckligt. Jag tyckte dessutom att jag hade mens, även om det bara kom några droppar någon dag. Nu förstår jag ju hur fel jag hade, men just då så ja. Det var min sanning, och det var verkligen min sanning.

Oavsett om jag varit medveten eller inte så har jag alltid frusit som en tok, och haft mycket kläder på mig. Alltid, alltid koftor. Hela min garderob är full av koftor. Och ändå frös jag. Jag har ofta varit blå om händer och läppar, och några gånger har lärare blivit så förskräckta att de har varit på mig tills jag hoppat några gånger eller så för att verkligen få igång cirkulationen. Och nu när jag tänker tillbaka på det så har jag alltid dolt mina matvanor mer eller mindre. Och konstigt nog på ett omedvetet plan också. Runt mitten av gymnasiet blev jag mer och mer noggrann med det i omgångar, men innan gjorde jag det bara per automatik. Jag vet inte ens varför jag gjorde det, jag minns inte ens att jag gjorde det särskilt mycket. Så i flera år var det omedvetet. Men jag passade på att äta när jag var med andra, och speciellt godis och sådant. Sen finns det tusen knep att dölja hur man äter som folk som aldrig varit sjuka och som inte varit väldigt, väldigt nära någon sjuk, ens kan tänka sig. Med ett ätstörningsmonster i hjärnan cirkulerar så mycket kring mat, och hur man ska undkomma utan att det märks (och i mitt fall att inte behöva ljuga).

Jag skar maten i små, små bitar, petade runt den, tryckte ihop så att det såg mindre ut och allt vad jag nu gjorde. Men grejen är att det funkade, och jag har hört så många andra säga samma sak. De närstående kan bli förvånade eftersom att de "har sett när man äter", när de i själva verket inte har det. Det är en farlig fälla som de flesta inte förstår tyvärr. Och hur ska man kunna göra det egentligen?

Ju närmre botten man kommer, desto mer förbjuder man sig, desto mer hjärnspöken får man, desto mer kontroll måste man ha. Jag skrev ihop ett papper där jag skrev upp antal kalorier för det jag fick äta (sallad, frukt, havregrynsgröt, barer), och så räknade jag ihop för varje dag. Ofta planerade jag på morgonen hur jag skulle äta och när. I omgångar räknade jag inte kalorier, utan åt bara mot slutet av dagen. I omgångar var jag ute och sprang på morgonen, i omgångar kräktes jag. Efter några år som sjuk började jag väga mig hur många gånger som helst per dag, i omgångar kunde jag äta mer saker som jag såg som förbjudet. Ätstörningar ser så olika ut, därför är det som ofta står om ätstörningar så missvisande. Det är en hårddragen linje som knappt stämmer med någon, det ger en så dålig bild av hur det faktiskt är.

Som avslutning vill jag bara säga att om man säger såhär; en person som ligger på 0 är helt frisk ifrån en ätstörning, och 10 är värst. När jag gick in och ut ur de här omgångarna (eller snarare när jag kämpade mig ut), så låg jag aldrig någonsin på 0. Som max låg jag väl kanske max, max, max på 5 när det var som bäst, utan behandling. Där låg jag väl kanske någon enstaka gång under mycket kort tid. Och det är också det som är en ätstörning. Vissa får det smygande, och blir sedan pang bom supersjuka och sedan supersmala så att omgivningen upptäcker det. Andra går i flera år. För vissa går det upp och ned, och vikten går upp och ned. Det är så olika. Men sjukdomen ligger inte i vikten. En ätstörningen är en psykisk sjukdom som påverkar det fysiska, oavsett om det syns eller inte. Man kan vara i svält oavsett vikt, och man kan ha problem med maten oavsett vikt. Det är inte så enkelt som att man bara kan avgöra på vikten. Och jag ska säga att de med ätstörningsmonster är magiker när det kommer till att dölja saker om kroppen och matvanorna överlag.