Alla dessa dagar som vi stressar igenom. Det ska lagas mat, tas hand om familj eller plugga, jobba, hålla fasaden och bara köra på. Se presentabel ut och vara allmänt svensk. Inte prata med människor runtomkring, köa som man bör och på inga villkors vis sätta sig bredvid någon annan på bussen eller tåget. Vi människor verkar liksom ha en inre strävan efter ett ideal av perfektion. Ett ideal som vi själva byggt upp.
Frågar du dig aldrig varför? Inte jag heller. Eller alltså, jag gjorde inte det. Nu gör jag det mer och mer. Jag tänker inte leva i något ideal, i en såpbubbla köpt på en färgglad liten burk som när som helst kan spricka. För förr eller senare spricker den. En såpbubbla är inte odödlig. Och detsamma gäller perfektion. Perfektion är inte heller odödlig, och inte du heller.
Vi människor ska inte följa ett ideal, vi ska följa oss själva. Det närmsta man kan komma perfektion är att älska sig själv, leva med sina fel och brister, acceptera sina känslor och jobba med dem om det behövs. Vissa saker med sig själv kan man ändra, kan vara bra att ändra, men inte allt. Vissa saker är bara Du.
Det finns inget viktigare än att vara älskad, att ha familj och vänner runt sig. Eller egentligen människor som man tycker om, runt sig. Fast de bli vänner och familj. Familj måste inte vara kärnfamiljen, familjen är de som alltid finns där för en.
Något annat som är av ytterst stor vikt är vardagen. Vardagen kan vara det värsta som finns, och det vet jag en hel del om. Meningen med vardagen är att den ska vara bra. Glädjefull. För det är vardagen som är ditt liv. Ditt liv är nu, här, precis den här sekunden, minuten. Kom ihåg att ta hand om dig själv, tyck om dig själv, och var lycklig nu. Gå aldrig och håll ut i väntan på lycka. Gör något nu. För livet väntar liksom inte.
Dagar som kom och gick. Inte visste jag, att det var livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar