Efter vilan och skapandet var det i vanlig ordning mellis, och även det gick helt okej, men det kändes hemskt efteråt.
När jag vaknade imorse vaknade jag ut en ganska.. Konstig och jobbig sömn. Jag hade drömt "hela natten" om att jag simmat en massa, och i vattnet fanns plötsligt en jättestor val. Den ville inte skada mig eller någon med vilje, men en val är ju liksom en val. Stor. Kan mosa eller svälja en utan att blinka, även om det inte var dennes avsikt. Förutom det fanns det även en stor och aggressiv haj i vattnet. Men jag klarade mig, men den var ändå väldigt läskig.. Dessutom fick jag reda på att vattnet jag simmat i var jättegiftigt, och allt gick som på repeat, fast ändå inte.. Den där äckliga känslan satt iallafall kvar när jag vaknade.
Förutom mardrömmen (som inte verkar läskig men som verkligen var obehaglig!) så kom jag snabbt på att det var tisdag, = vägning. Och jag kunde bara känna att jag vill inte, vill inte, vill inte.
Påvägen till sjukhuset började min hjärna bete sig som en liten unge, och försökte verkligen få mig att hoppa vägningen, prata mig ur det (lycka till med det!). Andra tror (tror) jag har fått igenom det någon gång, men jag får inte igenom sånt där, just eftersom att jag ger mig väldigt lätt eftersom att jag egentligen vet vad jag ska göra. Men vägningen har verkligen blivit något som tynger mig, det är hemskt.. Men ja, usch, jag gjorde det såklart.
Väl i matsalen började allt bara kännas ännu värre, och min behandlare, som var en av den som åt frukost med oss imorse, märkte rätt snabbt att det inte var så bra (jag var lite avstängd, så det var kanske inte jättesvårt). Hon pratade lite med mig, och jag svarade såklart, men har svårt att tänka längre eller ge utförliga eller engagerade svar när jag får sådär (vilket jag inte får så mycket längre, tack och lov. Jag försöker undvika det om jag kan).
När jag tagit allt som jag skulle ha och gått och satt mig (vid ett annat bord, då de som sitter vid mitt bord hade utsluss samtidigt just idag, så några av de andra stackarna i min grupp fick dras med mig), så tog det bara helt stopp. Det gick inte att börja, och när min behandlare kom och tyst frågade hur det var/vad som händer i mig så brast det. Jag visste att hon skulle fråga, eller säga att jag behövde börja. Men hon hann inte dit, eftersom att när jag började svara så kom det plötsligt tårar, och andningen började hacka. Så vi gick ut. Det kändes som om hela jag skulle explodera av tårar, men jag är ganska bra på att avbryta det där, speciellt om jag reser mig och går någonstans. Då kan jag rycka tillbaka kontrollen och barrikadera mig. Stänga inne det ledsna, stänga av lite. Och jag vet att jag inte ska göra så, men jag vet inte hur jag ska låta bli att göra det..
Vi gick iallafall iväg till ett rum och pratade, och efter ett litet tag fick jag tag på andningen, och kunde komma tillbaka lite. Och så kom det obligatoriska "skaket", vilket är lite som en urladdning eftersom att jag spänner mig så mycket och anstränger mig för att inte få en panikattack.
Tydligen var det bra att det kommer gråt, eller iallafall påväg dit. Jag har inte gråtit särskilt mycket, och min behandlare har aldrig varit med när jag väl gjort det (jag gjorde det någon enstaka gång under första veckan). Så det var alltid något i allt det där jobbiga. I det där stora bakslaget.
Tiden går fort när det blir sådär, och när vi kom tillbaka var frukosten för oss slut, men jag och E satt kvar så att jag kunde äta frukosten. Det, ursäkta språket, sög, men det gick. Dessutom är hon väldigt, väldigt duktig, så hon hjälper till och märker så fort jag är påväg bort. Det är jobbigt att vara mitt i det där jobbiga, men det är tyvärr det som krävs..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar