Fikaträning á la exponering

..är precis vad jag har gjort idag. Fikatränat, alltså. För andra gången. Men den här gången skulle det verkligen vara "ordentligt", dvs vi skulle inte prata om annat utan snarare gå in på hur det känns, vad jag har för känslor, skatta ångest osv. Prata om smak och utseende på kakan (som förövrigt såg ut som mjuk pepparkaka, men det visade sig vara morotskaka med såntdär gojjs på. Det smakade inte som jag mindes det kan jag ju säga!). Kakan smakade lite skumt, men helt okej. Frostingen tog över det mesta, och det vara bara.. Jättejobbigt.

När jag hade ätit upp så hade ångesten dragit igång ganska duktigt; jag blev kallsvettig, fick ännu svårare att andas och ångesten och känslan av att börja gråta drog fram som vågor genom mig. Det är lurigt, för man kan känna sig pyttelite bättre för att sedan sköljas över av ångest och "sorg". Och då är man inte helt beredd på att det ska komma just då, och kanske inte så starkt. Så höll det på ett tag iallafall (dock ligger ångesten väldigt högt även när det går lite neråt mellan topparna). Tillslut började jag iallafall hyperventilera och fick min miljonte ångestattack. Jag fick som vanligt att det börjar pirra, sedan domna och när allt börjar lägga sig blir jag helt skakig och supertrött (och lite borta..). Men! Vi hade ett genombrott iallafall, för jag började gråta, och jag lyckades låta bli att forcera bort det direkt. Hurra.

Det var "jättebra" att jag lyckades att inte stänga av utan stanna i det jobbiga, eftersom att det var det som var meningen (och det är bara så jag verkligen kan bli bättre). Så även om det känns och är (och var) jättejobbigt så är det skönt att ha lyckats med det iallafall. Det går framåt :)