Jag antar att jag har det. En ätstörning, alltså. För det mesta har jag svårt att förlika mig med det, men när jag börjar tänka närmre på det så kan jag inte förneka att jag har en ätstörning, trots att jag aldrig har varit smal. Fast folk säger det. Och jag tycker det är jobbigt. Jag vill verkligen säga emot, men då verkar det bara som om jag är uppmärksamhetssökande, och jag vill helst inte prata om min storlek eller vikt. Fast ibland, men bara ibland, så kan det faktiskt hjälpa lite när folk säger att jag är smal, och har varit väldigt smal. Tyvärr. För tyvärr låter jag så självupptagen och ytlig, men det är verkligen inte det en ätstörning handlar om. Hur ytlig man är.
Men ja. Det är svårt att inse att jag är sjuk, men om jag verkligen tänker på det så kanske. Kanske är jag det ändå. Det har ju varit en hemskt jobbig tid, och är fortfarande. Och stundtals är jag ju rädd för att tappa kontrollen så monstret har fri väg.
Fast jag tycker fortfarande, verkligen inte, att jag är eller har varit smal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar