Under äppelträdet

Inte ett moln skymmer den vackra, klarblåa himlen. Solen lyser på mig, och en lätt bris fläktar tyst i mitt ansikte, smeker håret som lätt, lätt böljar bakåt. Det är en vacker dag. En avskyvärd dag. Men naturen gör mig ändå.. Glad? Lugn, iallafall. Det skänker ett inre lugn att känna solen och vinden och den friska luften. Att känna naturen. Att se den vackra grönskan, alla vackra växter och träd, de V-formade grupperna av fåglar som börjar bege sig mot något varmare, något bättre.

Jag går där, med bra musik i öronen och blicken på ett vackert äppelträd som närmar sig. Och så plötsligt går jag under det stora fruktträdets beskyddande krona, jag omsluts och omfamnas av det. Den underbara doften av solmogna äpplen, det lätta suset från vinden och från en skata som flygande rör sig bara en liten bit ifrån mig. Den slår sig ner på en lågt sittande gren precis ovanför mig. Det är en vacker fågel, och tillsammans med trädet utgör den en mycket vacker bild. Skatans starka färger glimmar i solstrålarna som strålar igenom trädets lövverk, och det hänger fina och väldoftande äpplen lite varstans. Jag blundar, försöker insupa allt. Känslan sitter inte kvar så länge, men den lilla tid den infinner sig känner jag verkligen ett lugn, och ett starkt välbefinnande. Trots att dagen har varit långt ifrån bra. Men även de värsta dagarna skänker solglimtar ♥