Frukosten var något enklare än i tisdags och onsdags, men jag har fortfarande tagit ett stort steg bakåt. Jag klarar inte av mackan längre (vid frukosten, så jag tar den vid tiomålet), men jag hoppas att det bara är en svacka som ligger över några dagar. Jag fokuserar på att det ska bli bättre, men sen när man väl är där och blir helt uppslukad av stressen och ångesten och paniken är det inte så lätt. Jag har kämpat och krigat, och krigat och kämpat och tillslut blir jag bara så trött. Så trött på att kriga varenda dag, så trött på det där monstret på insidan som hånler och bara säger att "ja, men lilla vän, försök du bara. Vi vet båda hur det kommer att gå" efter att ha försökt övertala mig att gå den sjuka vägen. Se det hånleende, elaka, lömska som bara väntar på att jag ska misslyckas. För den vet när jag inte kommer att klara det, och om jag då motsätter mig ler den bara kallt, överseende och elakt, och dryper av med en dräpande kommentar. Backar sakta bort, men håller sig kvar, knappt synlig, inuti mig. Ser på, och bara njuter av mina misslyckanden. Även om det är mörkt i monstrets lilla håla så ser jag de svagt lysande ögonen, och då och då ett elakt grin.
Idag fick jag en ångestattack igen, trots att jag håller ihop och håller ihop och håller ihop. Men tack och lov klarade jag att äta yoghurten och dricka juicen, och så kom attacken ett tag efter. Jag försökte trycka ned den, andas, koncentrera mig, men det gick inte.
Förutom allt det där så har nervositeten legat och gnaagt hela dagen. Det är nämligen så att jag fikatränade för första gången idag! Jag och min behandlare satt i köket för matlagningsträning, där det även finns matbord. Jag har varit så orolig för hur jag ska reagera att jag inte vill testa i matsalen med alla andra första gången. Så, sagt och gjort. Det tog ett litet tag att trycka i mig den där kanelbullen, och det var hemskt. Jag spände mig verkligen jättemycket, vilket tydligen syntes, för om hon inte påpekat det så hade jag inte tänkt särskilt mycket på det. Jag vet att jag spänner mig, men när någon säger det kan jag ibland känna hur mycket jag verkligen, verkligen spänner mig (för att inte tala om efteråt). Tyvärr hanterade jag fikaträningen genom att stänga av; jag kände knappt någon smak, och blev helt tom inuti. Känslorna av stressen och känslan av total tomhet kom och gick om vartannat, och tillslut började armar och ben kännas så tunga, och bortdomnade. Och det kändes som en tvångströja tvingades ner över mig, över min bröstkorg.
Hemskt, iallafall.
Jag ångrade mig innan, och efteråt. Det tog över två timmar innan jag kunde ta mig ur det där, och det var tackvare att jag fick en undersökningsblankett från några som ringde i förrgår och ville att jag skulle vara med i en undersökning (väldigt lägligt!).
Tja, det var väldigt kort om min dag.. Jag är väldigt trött, så jag kan tänka mig att det här blir både virrigt och osammanhängande. Men men. Kämpa på där ute :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar