Men så kom hon igen

Det har gått ganska bra fram tills igår. Jag har hoppat något mellis någon gång, en frukost och frukten. Detta händer dock inte på samma dag, och överlag följer jag ordinationen rätt bra. Jag har dock väldigt svårt med mackan på morgonen, så vissa dagar fungerar det bara med yoghurten (plus tillbehör).

Hur som. Igår fick jag "typ" en lätt ångestattack. Jag lyckades dock hålla andingen i schack någorlunda, men usch, det var så jobbigt. Jag hatar det verkligen. Och den där ångestattacken blev värsta flashbacken. Alla (eller, haha, jag hade ju typ tiotusen, så det var väl egentligen bara en liten del, men det avr ändå många) mina ångestattacker som jag haft på Capio spelades upp. Jag kände de där känslorna, såg samma saker, fick alla minnen kastade över mig. Jag fylldes med de där hemska minnena, och kunde inte komma undan dem alls. Det var som på film. Alla olika behandlare som suttit med mig, stöttat mig, hållit i mig så att jag inte ramlat (jag har varit på väg att svimma flera gånger) och hjälpt mig svischade förbi. Alla olika händelser och scener. Alla olika rum, de få intrycken, känslan av hur hjärtat rusar, hur ont det gör. Hur hjärtskärande ont det gjorde, och hur ofantligt svårt allt var. Att inte kunna andas, att inte kunna kontrollera andningen. Och paniken. Allt det där, och mycket mer, bara forsade in.

Tillslut kunde jag ändå trycka bort det, ta tag i mig och gå och lägga mig. Men usch, jag har inte varit med om något liknande förut..
Dessutom fick jag världens impuls att kompensera igår. Det var så himla nära.

Jag stod och borstade tänderna, var nästan klar, när en liten röst började övertala mig. När det inte fungerade började monstret skrika, slå och sparka omkring sig. Hon kan skrika så högt, jag hör inte ens mig själv. Hela mitt inre blir i uppror, som en flodvåg som bara mejar ned och sliter med allting i sin väg. Men jag höll mig fast i det som gick, och jag klarade det. Men det var med nöd och näppe. Börjar jag så är jag rädd att jag fastnar, så jag måste verkligen undvika det. Jag har inte gjort det på så himla länge. Jag orkar inte kämpa bort det igen.

Idag var det samma sak. Det behövdes bara lite övertalning, och så hade jag bestämt mig. Men på vägen hann jag stoppa mig, slita loss mig själv ifrån hennes grepp och bara stänga ute henne. Försöka, försöka, försöka. Och det gick. Men usch, så nära det var!