Liknelser

Att gå i behandling för anorexia är lite som att springa in i en vägg om och om igen. Ibland tar man i allt vad man har, springer och kraschar rakt i väggen. Ibland tar man det lite långsammare, men kraschar likväl. Ibland går man in i den, med olika fart som resulterar i varierande smärta. Man går eller springer in i väggen dagligen, flera gånger. Och man väntar liksom på att man ska vänja sig, och att det ska göra mindre ont tillslut. Och det gör det. Även om man aldrig tror att det ska göra det. För det känns ju ganska hopplöst och totalt meningslöst att springa in i en vägg hela tiden, eller hur?