Det är oförklarligt. Jag kan aldrig förstå det själv, och någon som inte har en ätstörning/har jobbat aktivt med sjuka kan aldrig heller förstå det. För ibland, som just nu, blir jag uppslukad och vill bara tillbaka till ätstörningens trygga, hemska famn. Trots att det var, har varit och ibland är förjävligt. Trots att jag för det mesta aldrig vill återvända till helvetet. Trots allt detta så är jag ibland villig att bara släppa allt, och utan motstånd följa med djävulen som lagt sin arm runt mig och försiktigt, men målmedvetet, leder mig mot avgrunden till helvetet. Rakt ner i all sorg och smärta, allt självhat och förakt. Mot ett liv som en levande död. Jag förstår det inte. Men det är bara så hemskt att leva i den här tjocka, hemska kroppen. Jag kan inte ens titta ner, eller se på mig själv ordentligt. Gör jag det mår jag bara illa för att det gör så ont att se hur jag ser ut.
Ibland går det jättebra, men ibland går det bara inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar