Long time, no see

Någonstans tog det stopp, och så blev inte av att skriva här överhuvudtaget. Det blir så för mig ibland, och anledningen till att jag skrivit så mycket i somras är på grund av att behandlingen var så ofantligt (stört) jobbig. Så då var jag tvungen att verkligen kunna skriva av mig någorlunda i alla fall, för att inte explodera inuti. Vilket jag i och för sig gjorde. Men ändå.

Just nu har jag vidmakthållande en gång i veckan (de ändrade efter nyår). Ända fram tills december flöt allt på, men någonstans i mitten av december började det vända. Jag blev bara mer och mer obekväm med hur jag ser ut, och kunde/kan inte annat än avsky hur jag ser ut. Jag har gått upp så mycket i vikt och kan uppenbarligen inte hantera det. Jag hade min värsta ångestattack (som nog faktiskt snarare var en panikångestattack). Jag trodde inte att det kunde bli så mycket värre än de jag haft tidigare, men jodå. Det kunde det! Nu fick jag verkligen panik på grund av paniken? Svårt att förklara, men det var bara.. Hemskt. Det har varit jättehemskt innan också, men det här var bara.. Usch. Aldrig mer hoppas jag!

Efter det fick jag allt svårare att följa ordinationen, och tankarna kom tillbaka allt mer. Mitt kompensatoriska beteende satte igång lite, och ja. Jag börjar hamna där jag var så rädd att jag skulle hamna när jag blev utskriven, men som innan så känner jag mig inte sjuk. Det blir ett normalt beteende. Och jag har ingen aning hur jag ska bryta det. Jag kan inte berätta om det för mamma, för hon kommer aldrig lämna mig ensam i så fall, och jag orkar inte med att ha någon som vakar över mig. Jag orkar inte kriga med henne. Jag orkar inte göra henne besviken och ledsen igen. Jag orkar inte. Jag vill bara vara en normal människa som kan äta normalt utan att hata mig själv. Men obviously not. Så vi får se vad som händer. Jag väger mig varje torsdag när vi har vidmakthållande (man väger sig där). Och trots att jag har gått ned i vikt, så känns det jobbigt att se vikten. Skönt att jag inte gått upp, men nu är jag så himla rädd för att jag ska ha gått upp till nästa gång. Och det känns bara som att jag är jättetjock och väger för mycket, oavsett vad jag väger.

Jag skulle vilja bli frisk. Slippa demonen i huvudet. Slippa vara så värdelös och ful. Slippa känna att jag lever i någon annans överviktiga kropp när jag går upp i vikt. Jag vill inte det här. Sjukdomen är verkligen inte jag, men jag vet inte hur jag ska hantera det. På sätt och vis känns det bara som om det bästa skulle vara om jag kunde gå ner jättemycket så att jag får ordentlig hjälp igen, men samtidigt så vill jag inte tillbaka dit igen. Jag orkar inte med en behandling till. Men jag tvivlar på att jag kan ta mig ur det här, ordentligt, på egen hand. Jag är så rädd att jag blir fast i sådanhär "halv" ätstörning, där jag inte tillåter mig att äta ordentligt men samtidigt kämpar lite, så jag inte går ned hur mycket som helst. Tyvärr (?) är jag väldigt bra på att dölja det här. Trots att jag skippat rätt så många måltider så är det inte någon som märkt det, om jag inte valt att bara säga att jag inte har ätit när någon frågar.

Ja, jag vet inte. Just nu har jag bara hamnat i något himla velande tillstånd. Jag känner att jag inte kan gå ned i vikt. Oavsett vad vågen visar, så syns det inte ett dugg på mig. Bara när jag går upp.

Det här är inte vad jag vill ägna mitt liv åt. Vikt. Siffror. Hata mig själv. Kämpa. Ge upp. Få panik. Jag vill inte mer. Kan inte bara allt det där försvinna, så kan mitt liv bara vara lite enkelt?