Dvala

Idag var det vidmakthållandegrupp som vanligt. Jag vet inte om jag har nämnt det, men numer är det varje torsdag istället för varannan. Just nu går det inte så bra för mig, så det är lite jobbigt att gå dit, men samtidigt är det roligt att få träffa de andra. 

När vi pratat om vår vecka i grupp, och ätit mellanmål, var det som vanligt kroppskännedom. Vi har haft samma gruppledare som jag hade på sjukhuset de senaste två gångerna, och hon ska tydligen hålla i kroppskännedomen ett tag till. Hon är toppen, så jag är jätteglad för det :) 

Jag har ofta somnat under dessa grupper. När vi ska andas, eller ligger ned och gör övningar (som att man ska känna efter i vissa kroppsdelar, iaktta tankar osv), så kan jag plötsligt vakna av att hon säger "nu kan ni långsamt väcka era kroppar/öppna ögonen/sätta er upp". Jag har mycket sällan känt att "nu kommer jag somna".

Så, idag gjorde vi en övning där vi satt upp. Vi sitter på egna mattor på golvet, så vi har inte ryggstöd eller så. Vi ska blunda, och först känns efter i fötterna, vaden, knäna, låren och magen. Och nu, i efterhand, så minns jag att jag nog aldrig hann känna efter i magen. Det kom tusen tankar, helt blandade, som svischar in och tar min uppmärksamhet. Innan den första hinner avslutas så knuffas den bort av en annan. Sedan hamnar jag i ett tillstånd där det känns som om jag halvsover. Jag försöker hålla fast vid tanken, kan "vakna" till inuti huvudet och känna att "nu hann jag inte tänka klart, nu glider tanken iväg!". Och sen somnar jag, vilket jag inte märker förrän jag vaknar. Under hela denna "processen" så är jag helt avstängd från omvärlden. Ingen har iof försökt att ta kontakt med mig vad jag vet när detta händer. Men jag vaknar som sagt när övningen avsluta, direkt. Jag hör vad hon säger för avslutningsfras, vilket jag ändå tyckt varit lite konstigt. Att jag alltid vaknar direkt när det är slut.

Idag berättade jag om det här, och det syntes att hon reagerade. Hon sa ett namn på det, men jag minns inte vad det hette. Efteråt pratade hon med mig, och frågade mer om hur jag mådde och vad som hände. Hon sa att hon blivit orolig för mig förra veckan, och frågade hur det gick med maten (vilket inte går bra). Så det sa jag, att det inte går bra. Efter ett tag sa hon att hon måste fråga om jag blivit utsatt för något väldigt traumatiskt. Hon tyckte att jag spände och betedde mig som de människor hon arbetat med som varit med om något mycket traumatiskt (hon uttryckte sig dock mycket bättre än vad jag skriver).

Jag svarade att nej, såklart har jag varit med om jobbiga saker, men inget som är jättetraumatiskt direkt (för de syftar ju på misshandel, våldtäkt, dödsfall osv).

Det var skönt att prata med henne dock, och hon brydde sig verkligen. Hon sa att vi skulle jobba med det där att jag försvinner, och frågade om det var okej att hon tog upp det med andra som jobbar med mig. Hon tyckte även att jag skulle ta upp et med min nya psykolog, så det ska jag göra.

Slarvigt skriver från mobilen, men men. Det här med att jag försvinner är tydligen för att jag tycker det är så jobbigt med magen/kroppen/känslorna att kroppen bara stänger av. Lite läskigt..