Min kropp är konstig

Min kropp är så konstig, inte alls som förut. Den känns så annorlunda, och ser så annorlunda ut. Inte som min kropp gör. Den känns inte heller som min kropp gör. Fast, såklart, så är det ju min kropp.
Och överlag går det förvånansvärt bra att leva i den. Det är tungt ibland, och i min kropp sitter ju även demonen. Och hon är jobbig att leva med. Man blir så trött av henne. Men överlag går det bra. Men så undviker jag ju i och för sig att spegla mig, och jag känner allt oftare att tajta kläder inte är något för mig. Jag kan på riktigt må dåligt om jag inte har en helt lös tröja - även om jag aldrig burit jättetajta kläder då jag alltid tyckt att jag är tjock, så har det blivit mycket, mycket värre. Förr kunde jag ändå ha något mellanting eller något som satt åt lite (dock inte jättetajt), men alltid med en kofta eller något över (bland annat för att jag alltid, alltid fryser så himla mycket). Men titt som tätt börjar jag känna att jag bara vill slänga ut allting som inte hänger, allt som kan visa hur jag ser ut, även om det bara är lite.

För när jag går förbi en spegel och skymtar mig själv kan jag ibland ignorera det, men oftast känner jag bara avsmak. Hur kan folk ens prata om att jag ligger i "nedre delen av mitt normalviktsintervall"? Det är absurdt. Jag är inte smal, och när jag får det bekräftat genom att se mig själv (som är oundvikligt) så väller det bara ut svarta tankar och självhat. Jag kastar mig liksom inåt, över mig själv och bara dränker mig. Helt obarmhärtigt. Eller jag och jag, det är demonen. Fast demonen är väl kanske jag?

Även om jag kan förtränga hur jag ser ut större delen av dagen så kommer det alltid krypande. Jag kan inte låta bli att känna och dra i all hud som inte sitter helt tajt mot kroppen. Det är så skrattretande löjligt, för allvarligt - vem bryr sig? Vem har jag blivit egentligen? Nu har jag gått med ätstörningen i många år, men innan dess brydde jag mig inte ett dyft om vikt och utseende. Ren och fräsch, javisst, och matchande kläder, men inte så mycket mer. Jag började sminka mig i åttan och har aldrig lagt så mycket tid på mitt utseende. Ändå blir jag helt gråtfärdig av att känna min kropp, av att se mig själv. Men jag bryr mig inte om andras vikt; stor eller pinnsmal, så länge man är snäll. Skönhet ligger inte i vikten. Men ändå är det så inbitet i mig att jag knäcker mig själv.

Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu (eller rättning; som jag gjorde för tre veckor sedan. Jag har gått ned lite och ligger där jag har legat ett tag nu). Och min kropp känns så annorlunda. Så stor, så lös, så enorm, så tjock och så ful. Men det gäller bara mig. Oavsett vad jag väger så kommer jag alltid tycka att jag är tjock/mullig. Och oavsett vikt så tycker jag inte att jag är snygg, vacker eller söt. Inte ens acceptabel när det kommer till utseende.

Jag låter som världens ytligaste person, men om det är något som jag kan säga om mig själv, en endaste "bra" sak så är det i alla fall att jag inte är ytlig. Jag är bara helt ätstörd.