Öppenhet

Jag kan fortfarande tycka att det är svårt att vara öppen, eller normalisera ångest och dåligt mående. Jag har i så många år uppenbarligen mått så jäkla dåligt (vilket jag inte förstått förrän allt med behandlingarna och så drog igång) men ändå kunnat dölja det för i princip alla. Mamma märkte väl på vissa plan att jag inte mådde bra, och några gånger när jag mådde så fruktansvärt dåligt att det inte gick att hantera allt själv kunde jag ibland visa det. Men jag menar, när man tar med sitt barn till läkare och psykologer och alla säger att det är bra, vad gör man då? Jag sa ju också att jag mådde bra. Så att ha tryckt ned och gömt alla känslor, även för sig själv, i så många år sätter såklart sina spår i måendet. Jag är utbränd, fick enorma problem med maten, enorma problem med mig själv och känslohantering. Att inte kunna bli arg i princip var ju bara en av många. Jag funkade inte alls som jag skulle, men kunde dölja det. Jag förstår inte hur jag kunde hålla ihop allt i så många år, det är hemskt att tänka tillbaka på.

Jag skulle aldrig skriva om att jag mådde dåligt, eller berätta om det. Helt okej när andra gör det, men inte om jag själv gör det, och det sitter fortfarande kvar. Jag känner mig svag, patetisk, uppmärksamhetssökande. Jag vet inte varför jag skriver lite om det på te.x Facebook ibland (inte på långa vägar som här). Eller jo. För att det ska vara okej, och för att det är bra för alla att läsa blandade statusar. Men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, och jag är dörädd för att folk ska tro att jag vill ha uppmärksamhet, för det är det sista jag vill. Dem kan få gilla inlägget, haha! Men egentligen är det väl bra träning, både att skriva om det och ta emot kommentarerna. Jag får ju också finnas. Jag måste inte vara en fasad. Men när jag tänker så så kommer alltid mottankarna att "ja, men du har skrivit om det fler än en gång!!!!" osv osv. Men jag är inte någon robot.