Lögner av misstro

Jag har tänkt tillbaka lite på de formulär som jag fyllt i, och alla uppgifter jag har gett ut om mig själv till min behandlare och läkare. Jag tror att jag fått ta upp många saker x-antal gånger, bland annat min lägst vikt och hur menstruationerna har sett ut. Jag har ingen aning om hur det här har sett ut för andra, men nu i efterhand så inser jag ju att jag gett dem lite fel information vilket har berott på min mycket starka misstänksamhet gentemot mig själv och vågen. Jag kan inte låta bli att skratta åt hur stört invalid jag var, men egentligen är det väl inte kul. Men jag kan inte låta bli, haha.

Så, såhär var det. När de frågade om min minsta vikt så uppgav jag en högre vikt än vad som faktiskt stämmer. Dels vet jag att jag vägde väldigt, väldigt mycket mindre några gånger då jag inte vägde mig särskilt ofta (så jag vet inte exakt vikt). Sen är det då min lite komiska inställning till vågen som jag inte litade på. Jag hyste väldigt mycket hatkärlek till den. Jag var helt och fullt övertygad om att vår våg inte stämde, och trodde på fullaste allvar att den var trasig och visade mycket mindre än vad jag vägde. Jag vet att jag någon gång vägde mig när jag var iväg någonstans, två olika gånger (detta alltså innan någon visste att jag var sjuk och innan behandlingen och allt). Vågarna visade väl i princip exakt likadant, men jag trodde inte på dem heller. Så när jag senare blev utfrågad om vikt och lägsta vikt så la jag väl på en del, eftersom att jag verkligen inte ville att de skulle tro att det var värre än det var (döh).

Samma sak gäller väl egentligen mensen. Om jag blödde typ två gånger på två dagar (eller någon gång under en dag) så räknade jag det som att kroppen körde på som vanligt. Jag vet att jag varit utan flera månader i omgångar, och någon gång har det kanske kommit typ en droppe, och det räknade jag då som att jag hade mens (grejen var väl också att det onormala blev normalt för mig. Jag normaliserade det genom att "såhär är det ju alltid"). Jag har ingen aning om hur jag fick ihop det här i min hjärna, men det är väl egentligen inte så mycket som makes sense när det kommer till svält och anorexia. Man blir lite lätt överkörd i hjärnan. Platt som en pannkaka. 

Samma sak gällde här, att jag var orolig för att det bara var jag som överdrev, att jag var överdrivet känslig, ängslig och rädd för sjukdomar. Minsta lilla att jag kände mig sjuk så blev ju det världens grej i mitt huvud eftersom att jag inte litade på att jag var sjuk (vilket jag iof kan ha kvar fortfarande. Helt värdelöst). Världens längsta utredning med bevis för varför jag inte var sjuk, men ifrågasättande av varför jag kände som jag kände. Jag kom alltid fram till att det var påhittat av mig och att jag inte var sjuk (bara jävligt känslig, egoistisk och hypokondriker). Och det här höll på länge, för när jag blev tillräckligt sjuk för att verkligen dra igång allt det här så var det oftast någonting som höll i sig länge. Om det inte var tillräckligt mycket, och inte ens alltid då (typ att kroppen slog till en med en stekpanna i huvudet och skrek "DU HAR MIGRÄN") så "kände" jag inte, låtsades inte om det, eller jag vet inte faktiskt. Det bara var där och jag bara körde på.

Dock kunde och fick jag riktigt ordentligt med mensvärk de gånger jag fick mensen/en tiondel av mensen. Det har blivit mycket bättre nu, fast jag kan fortfarande inte riktigt leva normalt de två första dagarna. Har jag bokat in något när jag får min mens är det kört. Jag förstår inte hur jag överlevde innan. Jag vaknade alltid på natten och hade så ont att jag bara kunde gå fram- och tillbaka helt apatisk i huset. Satan i gatan vad ont det gjorde!

Men, iallafall. Jag drog nog många lögner, som egentligen inte var lögner, eftersom jag trodde på dem då min misstro mot mig själv var så stark. Och även mot andra saker (som vågen). Vågen på Capio har jag nog skrivit om förr, den fick jag ju ryck ibland på och hade svårt att släppa tankarna om att de kanske hade gjort om den så att den visade mer eller mindre än vad vi vägde. Där kunde jag dock sätta stopp på mig själv någorlunda. Jag frågade min behandlare eller I som jobbade jättemycket med oss, och som jag litade på. Så om dem sa att vågen var okej och gick att lita på så ljög de inte för mig. Men jag hade lite trust-issues gentemot vågen ändå vissa dagar, det gick liksom inte riktigt att få ihop jämt. Jag trodde inte på vågen, men jag trodde på E och I - krock i hjärnan, och det där kunde jag ju sitta och försöka puzzla ihop i evigheters evighet (jag fick säga åt mig själv och försöka tänka på något annat).

Ja, herregud.