Psykologisk thriller

Skräckfilmer har jag aldrig varit ett stort fan av, och inte heller (eller egentligen; speciellt inte) psykologiska thrillers. Jag mår verkligen dåligt av att se smarta, onda och beräknande människor, det har jag jättesvårt för. Jag får en så äcklig känsla av sådana människor (som jag bara mött i filmer och drömmar). Jag blir rädd och mår dåligt; det går inte att beskriva bättre än att de ger mig en verkligt äcklig känsla. En sådan där krypande, skrämmande, gastkramande känsla.

Jag drömmer mycket, och speciellt mardrömmar. Nu har det blivit bättre på drömfronten; förut drömde jag i princip mardrömmar jämt, varje natt. Äckliga och beräknande oftast. Detaljerade, och som hämtade ur en skräckfilm. Hade jag skrivit ner dem precis när jag vaknade hade jag nog kunnat göra riktigt bra skräckfilmer, även om det inte är min genre direkt ;) Men jag får ju allt gratis, tyvärr. Ytterst motvilligt. Ett tag var det så illa att jag tyckte det var jobbigt att gå och lägga mig. Jag visste att jag dels inte skulle somna, och när jag väl gjorde det skulle jag vakna och drömma jätteläskiga mardrömmar.

Hur som. Inatt drömde jag en jätteläskig dröm, och tyvärr så mins jag bara övergripande. Mina drömmar är som sagt rätt detaljerade och långa. Eller, de känns hur långa som helst, mardrömmarna. Det första jag minns är ett tomt parkeringshus. Det är jag och fyra andra. En av dem är min vän, två av dem känner jag inte så väl, men de är snälla, men den tredje är svår att sätta fingret på. Hon säger inte så mycket, men utstrålar självsäkerhet (som predatorerna i mina drömmar oftast gör. De är lugna och självsäkra). Vi går genom det tomma, stora parkeringshuset, och sen minns jag inte så mycket. Jag tror vi umgås lite, när de andra plötsligt börjar bli lite konstiga. Det slutar med att jag och den andra tjejen, som är lite av en vän, flyr, för de andra försöker ta oss. Den där som var svår att sätta fingret på har på något sätt gjort de andra robotlika, så de tänker inte själva längre. Och det har kommit fler människor. Vi flyr, men tillslut får de tag på oss, släpar oss tillbaka.

Jag tror att vi försöker rymma flera gånger, men blir alltid ifattjagade. Mot slutet får jag veta att hon är någon typ av vampyr (fast inte sådär overkligt). Hon kan få människor att göra som hon vill, och dricker blod. Jag befinner mig i ett sterilt rum, och hon tänker sticka sprutor i mig, men utan nålar (jag är jätterädd för sprutor kan jag ju meddela). Så de är liksom i plats, men man har inte satt dit nålarna (så ni kan ju tänka själva hur hårt man måste trycka för att få in en sådan i armen). Jag kan ju inte sitta stilla och vänta på det där, hon blir arg och allt blir kaos. Min vän är också under hennes kontroll och ja, herregud. Det slutar dock med att jag får veta att alla är vampyrer, tjejen som är min vän tar sig ur hennes kontroll och vi klarar oss tillslut.

Mina drömmar låter alltid så simpla när jag ska förklara dem, men de är jätteläskiga. Förut mindes jag varenda detalj, men det gör jag inte längre. Bara när jag vaknar. Jag drömmer ofta att jag blir kidnappad och inlåst, och det är hemskt. Hemskt att förlora kontrollen till någon okänd människa som inte vill en väl. När drömmen var slut vaknade jag och mådde lite dåligt, somnade om och då börjar drömmen om igen. Jag höll på att dö (i drömmen) för jag inte ville uppleva det där igen. Den här gången hade jag dock koll på vart vi kunde fly, men jag visste också när ungefär de skulle ta mig. Usch, usch, usch.

När jag vaknade andra gången kändes det hemskt, men som tur är så är jag omringad av djur (jag sover med två katter och fem till sex hundar). De vill gärna ligga nära, och uppe vid ansiktet eller i mina armar, så den som låg där drog jag närmre och kramade. Hon gav mig en puss och fortsatte sedan lugnt att sova. Det hjälper alltid. Djuren skänker så mycket. Tillslut somnade jag, och drömde inget mer.